Skellefteås kontakter med Chichibu i Japan är ett exempel på hur nya internationella kontakter kan se ut. Foto: Katsumi Kasahara/AP Photo/TT
Det sägs att det första europeiska vänortssamarbetet, det mellan Paderborn i Tyskland och Le Mans i Frankrike, inleddes redan år 836.
1939 upprättades den första svenska vänortsförbindelsen mellan Uddevalla och Thisted i Danmark och 1946 fick Skellefteå sina första vänorter: Brahestad i Finland, Vesthimmerland (tidigare Lögstör) i Danmark och Mo i Rana i Norge. I dag har Skellefteå sex vänorter och ytterligare några samarbeten.
I vänortstankens begynnelse sågs den europeiska vänortsrörelsen som en slags fredsrörelse, man hoppades att genom samarbete på kommunal nivå kunna överbrygga motsättningar och öka förståelsen mellan folk. Det var en god tanke.
Men det var då det. Tiderna har som bekant förändrats. Det som var aktuellt 1946 känns inaktuellt 2017. Jo, det behövs mer samarbete över nationsgränserna, inte minst i tider som dessa när hela EU-samarbetet knakar i fogarna, när de högerextrema krafterna är på frammarsch.
Frågan är bara om vänortssamarbeten är rätt väg att gå, om det inte börjar bli dags att skrota hela vänortstanken och tänka i nya banor.
Just nu görs en översyn av Skellefteås samarbeten och hur de ska se ut i framtiden. Att Skellefteå även i fortsättningen ska ha internationella utbyten är självklart, men att låsa fast sig vid en viss ort, dig vill jag vara kompis med, i decennier känns allt annat än fräscht i tanken.
Ur den aspekten gjorde kommunfullmäktige helt rätt när man sa nej till kristdemokraten Lena Sandbergs motion om att utreda möjligheten att ingå ett vänortsavtal med en ort i Rumänen. Först när utredningen är presenterad och kommunens politiker bestämt sig för hur framtidens internationella samarbeten ska se ut kan frågan om en eventuell vänort i Rumänien avgöras.
Hur ska då kommunens politiker tänka i sin pågående utvärdering?
En sund demokratisyn och värnandet av mänskliga rättigheter ska naturligtvis finnas med bland kriterierna. Vilket diskvalificerar Tongling i diktaturens Kina med sina arbetsläger och samarbetet med Jinja i Uganda, ett land där homosexualitet är förbjudet och där attackerna mot homosexuella ökat dramatiskt sedan landet införde nya strängare antigaylagar 2014.
Det bästa hade förmodligen varit ett avsluta alla rullande vänortsavtal och börja om från början, inte med vänortsrörelsen som en slags fredsrörelse i tankarna, utan med fokus på enskilda samarbeten och projekt, som kan startas snabbt och avslutas snabbt, och som kan bidra med ny och spännande kunskap som båda parter har nytta av.
Ett bra exempel på det sistnämnda är kontakterna med Chichibu i Japan. Här finns både ett samarbete och ett kunskapsutbyte på träbyggnadssidan och ett samarbete mellan Skellefteå museum och Sidenmuséet i Chichibu som syftar till att lyfta fram de lokala textilhantverken.
Fler sådana samarbeten hade varit välkomna …
Slutligen kan jag inte låta bli att fascineras av beskrivningen av Tongling på Skellefteå kommuns hemsida. Där står det bland annat att ”Tongling har varit en gruvstad sedan 600-talet och har stora koppargruvor i området”.
Det kan ju vara bra att veta, men att också finns arbetsläger för politiska fångar där ”glömdes” uppenbarligen bort när presentationen skrevs.
Hur som helst börjar det bli dags att skrota vänortstanken och ersätta den med internationella kontakter och utbyten som kan bidra till både ny kunskap och samarbeten över en längre eller kortade tid. Nu gäller det att tänka nytt.