Att vilja är en sak, att kunna är någonting helt annan.
Det tog S-ledaren Stefan Löfven 37 minuter att berätta allt han vill göra för Sverige de kommande fyra åren. Det var ovanligt detaljerad regeringsförklaring, samtidigt som den var försiktig till karaktären. Att Löfven vill hålla så många dörrar som möjligt öppna märktes tydligt.
– Nu behöver vi söka det som förenar snarare än det som drar isär. Nu behöver vi sätta Sveriges bästa framför taktik och prestige. Nu behöver vi enas i viljan till ansvar för vårt land, var slutbudskapet från vår nytillträdda statsminister.
Vilken väg oppositionen väljer, konfrontationens eller samförståndets, det avgör faktiskt Löfven själv. I regeringsförklaringen finns både sådant som kan förenkla, och sådant som kan försvåra, ett samarbete över blockgränserna. En viktig fråga som överhuvudtaget inte nämndes var hur det blir med arbetsgivaravgifterna.
Däremot var Löfven väldigt tydlig med att det kommer att införas en vägslitageavgift. Hur denna straffskatt på transporter kommer att se ut är ännu oklart. Men om den kommer att vara likadan över hela Sverige kan man lite tillspetsat säga att Norrland tvingas finansiera höghastighetsbanor mellan syd- och mellansvenska storstäder och en utbyggd tunnelbana i Stockholm.
Då kvittar det hur många järnvägar från Umeå och norrut som byggs. Godset måste transporteras från punkt a till en godsterminal för omlastning från bil till tåg. Ökar transportkostnaderna för de norrländska företagen ökar också risken att de företag som går att flytta flyttar.
Lägg därtill en otydlig energipolitik, som riskerar att kosta både jobb och tillväxt, inte minst i den energiintensiva basindustrin.
Fler bostäder, en ny miljöbilsbonus, begränsade vinster i välfärden och EU:s lägsta arbetslöshet till 2020 – det är några av de mål som Löfven sätter för mandatperioden.
Att leda en minoritetsregering kräver ett oändligt pusslande. Vissa bitar kommer att passa, andra kommer inte att göra det. Men som regeringschef är det Stefan Löfvens ansvar att se till att så många bitar som möjligt passar.
Hittills har det gått bra, oväntat bra. S och MP har lyckats enas kring många av de frågor som på förhand såg ut att kunna bli svåra att lösa. Samtidigt måste man vara medveten om att det hittills mest handlat om förpostfäktningar, det är nu som allvaret börjar på allvar, så att säga.
Stefan Löfven är en erkänt skicklig förhandlare. En förhandlare som nu inte bara måste förhandla inom och över blockgränserna, för att få igenom sin politik, utan också måste förhandla med sig själv när ideologi ställs mot pragmatism.