Visst låter det pampigt: Regeringens deklaration vid 2015 års utrikespolitiska debatt i riksdagen.
Utrikesminister Margot Wallström (S) stod i riksdagens talarstol och berättade vad Sverige vill göra – och inte göra. Den tidigare utrikesministern Carls Bildts (M) pragmatiska syn på svensk utrikespolitik har snabbt, med en ny regering med en ny politisk färg, förvandlats till någonting helt annat. I varje fall i ord, hur det blir i handling återstår att se.
Tillbaka är den socialdemokratiska övertron på Sveriges förmåga att förändra världen. Men vackra ord om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ekar ihåligt mot bakgrund av att samma regering vill öka handelsutbytet med diktaturer som Saudiarabien och Qatar, med militärstyren som Thailand och Egypten, med Kina som placerar oppositionella i arbetsläger och avrättar flest i hela världen.
”Regeringen eftersträvar ett närmare samarbete med Kina på det ekonomiska och politiska området, där en uppriktig dialog om mänskliga rättigheter är en självklarhet”, konstaterade utrikesministern i sitt anförande. Ambitioner är naturligtvis bra. Men att Kina skulle lyssna till vad Sverige har att säga om mänskliga rättigheter, och ta lärdom av desamma, finns inte ens på kartan.
Den rödgröna regeringen suktar innerligt efter en plats för Sverige i FN:s säkerhetsråd 2017–18. Sverige satt i säkerhetsrådet 1957–58, 1975–76 och 1997–98. Italien och Nederländerna konkurrerar. Kanske var det därför som utrikesminister Wallström ändå höll en låg profil och en försiktig ton. Sverige vill helt enkelt, har inte råd att stöta sig med tänkbara röster. Att erkänna Palestina gav både nya vänner och nya fiender.
En plats i FN:s säkerhetsråd hade, enligt utrikesministern, gett Sverige ”en del kontakter som vi tycker har försummats de senaste åren”.
Men fråga är om ett låst FN, utan samma tyngd som förr om åren, är rätt plats för Sverige om man vill spela en avgörande roll i världspolitiken. För samtidigt som den rödgröna regeringen siktar mot FN har Sverige – tack vare den tidigare utrikesministern Carl Bildt – en plats att försvara i EU. Enligt tankesmedjan ECFR hade Sverige 2014 näst mest inflytande på EU:s utrikespolitik.
Socialdemokraterna har alltid haft en övertro på vad Sverige kan åstadkomma som global aktör. Margot Wallström sällar sig till den långa rad av utrikesministrar som tror att alla lyssnar på vad en socialdemokratisk regering har att säga.
Så är det naturligtvis inte.
Men det är någonting som svenska socialdemokrater har väldigt svårt att förhålla sig till.