Gruvbranschen kan bli en tillväxtmotor som skapar 50 000 nya jobb fram till 2025.
Det konstaterade gruvföretagens organisation Svemin i en optimistisk rapport för några år sedan.
Gruvorna är viktiga för Sverige. Tillsammans med stålindustrin står gruv- och mineralnäringen för 10 procent av den svenska bruttoexporten. Gruvorna skapar arbetstillfällen i många gånger krympande samhällen, och ökar befolkning så ökar också skatteintäkterna.
Sverige står för 91 procent av all järnmalm som produceras inom EU och är en av de främsta producenterna av övriga basmetaller. De 20 000 personerna som arbetar inom svensk gruv- och mineralnäring ger en samlad samhällseffekt på 40 000 arbetstillfällen. (Fakta: Svemin 2014)
Det är lätt att bländas av allt det positiva som gruvorna för med sig. Men alla mynt har, som bekant, en baksida. I gruvornas fall handlar det om stora påfrestningar på miljön, konflikter med rennäring och naturvårdsintressen, en förändrad landskapsbild och gruvarbetare som jobbar i kommunen men betalar skatt någon annanstans.
De senaste åren har gruvbrytningen dessutom blivit en dyr affär för svenska staten. I Blaikengruvan bröt Scanmining zink-, guld- och blymalm. När företaget gick i konkurs 2007 konstaterades läckage av metaller till sjön Storjuktan.
I Svärtträskgruvan bröt Scanmining zinkmalm. När företaget gick i konkurs tog Lappland Goldminers över, dock utan att bryta någon malm innan man gick i konkurs.
Tillgångarna i de båda konkursbolagen räckte inte till för att genomföra den nödvändiga efterbehandlingen. Notan för att städa upp efter gruvorna i Blaiken och Svärtträsk, i Västerbottens inland, lyder på nästan en halv miljard kronor. Sak samma med gruvorna i Dannemora och Kaunisvaara som gick i konkurs för några år sedan.
Den svenska staten har med andra ord flera hundra miljoner skäl att se till att gruvbolagen tar sitt ansvar och städar upp efter sig. För det ska inte staten behöva bekosta.
Det är också huvudinriktningen i den utredning som regeringen tillsatt, och som ska ta fram regler för att förhindra att samhället sitter kvar med Svarte Petter på handen.
Till SVT Nyheter Västerbotten säger Björn Dufva, departementsråd vid miljödepartementet att ”huvudinriktningen är att det är bolaget som ska täcka kostnaderna för de miljöåtgärder som är nödvändiga när gruvan stängts”.
Självklart ska det vara så.
Sverige är ett av Europas viktigaste gruvländer. Förra året fanns det 17 gruvor i drift, de flesta i Norr- och Västerbotten, många i Skellefteområdet. Rönnskärsverken är den största industriella arbetsgivaren i Skellefteå kommun med cirka 800 anställda. I Bolidenområdet finns cirka 600.
Det går inte att förringa den stora betydelse som de västerbottniska gruvorna har och har haft. När fyndigheten i Boliden upptäcktes talade man om ”Sveriges Klondyke”.
Historiskt sett har också kommunala skatteintäkter och arbetstillfällen kunnat väga upp nackdelarna med att ha gruvan inpå knuten. För många som bor i Västerbottens inland går naturresursutvinningen inte att välja bort, gifterna finns också kvar långt efter att gruvan lagts ner, det handlar om tidsperioder på många hundra år.
En central tanke i svensk och internationell miljölagstiftning är ”polluter pays”, alltså att det företag som orsakar utsläpp också ska betala för de nödvändiga miljöåtgärderna. Det måste självklart även gruvnäringen göra. Samhället ska inte behöva riskera att få betala stora belopp för att städa upp efter gruvprojekt.