S-kris. Den nordiska socialdemokratin upplever sin svagaste period sedan andra världskrigets slut. Foto: Marcus Ericsson/TT.
Stefan Löfven står ensam kvar. Sedan det danska valet i juni är han den enda socialdemokratiska regeringschefen i Norden. Danmark, Norge, Finland, Island alla har borgerliga regeringschefer.
Den nordiska socialdemokratin upplever sin svagaste period sedan andra världskrigets slut. Och det ser inte annorlunda ut på annat håll. Två av tre baltiska länder styrs av borgerliga regeringschefer. Likaså Polen vars ekonomi fortsätter att växa.
Tysklands kristdemokratiska förbundskansler Angela Merkel är inne på sin tredje mandatperiod. David Camerons konservativa Tories har egen majoritet i Storbritannien, medan socialisten Francois Hollande inte lär bli omvald i budgetunderskottens Frankrike.
Socialdemokratin är Europas sjuka man. Partierna har misslyckats med att skapa ett trovärdigt alternativ till den liberalkonservativa åtstramningspolitiken. Som den S-märkta ekonomen Sandro Scocco skriver i rapporten Den maktlösa vänstern från Arenagruppen: Vänstern leker finn fem fel i hur motståndarna tänkt i stället för att formulera en egen politik.
Det vore fel att döma ut socialdemokratin. I flera länder har man varit arkitekterna bakom de mest framgångsrika välfärdsstaterna. Samtidigt får den långvariga krisen väljarna att söka sig till ekonomiskt mer ansvarstagande partier.
Socialdemokratin har förlorat löftet om en bättre framtid och famlar efter en ny berättelse. Löfvens tafatta försök att introducera krystade begrepp som innovationskatapult och utvecklingsmoral är symboliskt. Än slinker han hit, än slinker han dit. Oftast slinker han ner i diket.
Scoccos förslag är likt den framlidna brittiska historikern Tony Judt, vars sista bok Illa far landet gjorde upp med socialdemokratins oförmåga att bemöta globaliseringen och de ökade kraven från allt mer välutbildade medborgare att återgå till solidariteten. Nya breda koalitioner mellan olika befolkningsgrupper måste formas. Hellre satsa än spara. Våga håll till vänster.
Problemet med ett sådant resonemang är att det bygger på nostalgi.
Europas socialdemokrater kan inte längre styra och ställa i egna majoritetsregeringar. Ekonomin som finansierar statens investeringar är global. Migrationsutmaningarna ger populistpartier livsluft, medan höga inkomstskatter skrämmer iväg kapital och kunskap. Välfärdsstaten, som ett socialdemokratiskt projekt med nationell grund, kan inte förbi oförändrad när allt runt omkring den är i rörelse.
Den europeiska socialdemokratin är i stort behov av självkritik. Men det är svårare att förändra sitt eget parti än att kritisera motståndaren. Eller som Tony Blairs tidigare medarbetare John McTernan utrycker saken i brittiska The Telegraph: Socialdemokrater vinner val när man visar väljarna att man låter huvudet styra hjärtat inte tvärtom. (21/6).
Lars Kriss