Brist på lärare är inte lika alarmerande som brist på lärarstudenter med lågt medelvärde vid antagning. Foto: ERIK G SVENSSON.
Det nalkas terminsstart i skolan. Men det är ett tidevarv som riskerar att ge begreppet ”kunskapslucka” en helt ny innebörd: det är troligtvis inte eleverna som har mest ångest inför skolstarten den här gången, utan istället rektorer, politiker och lärarkollegor. Lärarbristen är akut. Allt för många elever riskerar att stå utan behörig personal när lektionerna ska dra igång.
I Skellefteå saknas det minst ett 20-tal legitimerade pedagoger inför skolstart. Det är enligt det lokala facket fler än vid samma tid förra året. I juni rapporterade dessutom P4 Västerbotten att mängden jobbannonser för grundskolelärare mer än fördubblats i länet under årets första fyra månader (7/6).
Och inte ser det ut att bli bättre: Norran skrev redan förra hösten om statistik från Lärarförbundet som visade på att mer än var fjärde lärare i Västerbotten då var 55 år och äldre. Fram till år 2025 kommer hela 1 867 lärare att ha gått i välförtjänt pension. Sett till riket i stort kommer Sverige om tio år sakna mer än 65 000 lärare enligt Statistiska Centralbyrån. Utbyggnaden av lärar- och förskollärarutbildningen med 2 300 personer kommer inte råda bot på bristen på länge, utan endast nagga den i kanten.
Och då bör det noteras att situationen i själva verket är än mer allvarlig än vad nämnda statistik visar. Som Norran kunde berätta på nyhetsplats under gårdagen har kommunen engagerat ett 100-tal pensionerade lärare som ”ställt upp”. All heder till dessa lojala eldsjälar men på sikt är det givetvis ingen hållbar lösning.
Få och allt färre behöver bli fler. Och även om det i våras kunde noteras en ökning i förstahandsval för lärar- och förskollärarutbildningar inför höstens program, var söktrycket totalt sett oförändrat. Antalet enskilda sökande till lärare, speciallärare och yrkesläsare minskade. Läraryrket är idag inte tillräckligt attraktivt, trots det som traditionellt setts som en av de stora förmånerna: en lång sommarledighet. Den administrativa bördan med konstant dokumentering och låg ingångslön med taskig löneutveckling är återkommande förklaringar till det svaga intresset. Förstelärarreformen är snarare ett sätt att behålla lärare, inte att locka nya.
Och med risk för att svära i kyrkan: Idag är tyvärr lärarutbildningarna ett akademiskt lättviktarämne som inte lockar de mest meriterade och mest motiverade. Exempelvis var antagningsgränsen baserat på högskoleprovet till ämneslärarprogrammet för gymnasieskolan med ingångsämnet engelska endast 0,25 vid Umeå Universitet under höstterminen 2015. För historia, det som sätter all kunskap i perspektiv, var gränsen 0,70. Förskollärarprogrammet hade hårresande 0,05 som antagningskrav. Maxpoäng på högskoleprovet är 2,0 och medelvärdet var hösten 2015 0,90. Inte ett enda av lärarprogrammen vid Umeå Universitet nådde upp till medelvärdet.
Det inger knappast förtroende att lärarutbildningarna får nöja sig med studenter som inte ens når upp till det nationella medelvärdet. Det är den riktiga lärarkrisen.
Csaba Bene Perlenberg