Finnes: Ett ansvarskrävande och stressigt jobb som kräver flera års högskolestudier.
I arbetsuppgifterna ingår att ligga sömnlös över barn som far illa, att tvingas neka desperata människor pengar, samt att utsättas för okvädningsord och hot.
Lön: Cirka 18 900 kronor efter skatt.
Tillträde: Snarast.
Sju av tio socialarbetare vill sluta, enligt en rapport från Akademikerförbundet SSR. Man kan knappast klandra dem. Inte bara är de underbetalda, arbetsbelastningen är så hög att hälften tycker att de inte kan utföra sitt jobb på ett rättssäkert och professionellt sätt. 66 procent har svårt att sova.
Saken görs inte bättre av att socialtjänstlagen är ett enda malätet och kantluggat lapptäcke, dekorerat med luddigheter från Socialstyrelsen. Avsaknaden av ett precist regelverk är tänkt att skapa utrymme för individuella bedömningar, men tolkningsfriheten är också grogrund för djup orättvisa.
Trots att dålig tandhälsa är kopplat till hjärt- och kärlsjukdomar ges man i många delar av landet bara rätt till akut vård av de tio främsta tänderna. På vissa ställen får man tidning, telefon och tv-avgift betalt – men inte internet, fastän det är en förutsättning för att sköta jobbsökande och myndighetskontakter.
De flesta kommuner kräver vidare att man gör sig av med samtliga tillgångar. Personer som kunde ha klarat sig med en skjuts på några tusenlappar drivs ned till botten, och väl där får de bara hjälp med det absolut nödvändigaste. Systemet gör att folk fastnar i fattigdom, vilket förstås är en dyr affär ur alla upptänkliga aspekter.
Nolltoleransen mot egendom försätter även socialtjänsten i en rävsax. Inte minst på landsbygden är det ofta billigare att äga än att hyra sitt hem. Bostadsbristen gör det dessutom svårt att hitta lägenhet, och få vill hyra ut till bidragstagare. I exempelvis Varberg måste kommunen själv ordna lägenheter och hyra ut dem i andra hand.
Ibland blir praxisrytteriet extra dumt. Som när en kvinna i halländska Hylte inte kunde byta till billigare boende eftersom hon vägrades flytthjälp. Andra gånger blir det direkt vulgärt, som när ”soc” i Landskrona åkte hem till folk och mätte och vägde mat, och sa att ihop med den där falukorvsringen du köpt räcker det väl i två veckor.
Kommunerna måste börja tänka långsiktigt. I Gävle innebar fem nyanställningar att man kunde avsluta 16 procent av de mest hopplösa ärendena. Låter det lite? För de hundra personer som fick jobb gjorde det all skillnad i världen. Och på riksnivå skulle motsvarande besparing utgöra 600 miljoner kronor per år.
Men det räcker inte med nyanställningar. Hela socialtjänstlagen behöver göras om. I stället för att se försörjningsstödet som en yttersta nåder borde det kanske betraktas som en grundtrygghet? Ett sätt att hålla folk över ytan, snarare än en livsuppehållande åtgärd när katastrofen redan är ett faktum.
Lisa Magnusson