FOTO: HENRIK MONTOGOEMRY/TT
Den senaste mätningen från Novus ger de båda EU-skeptiska partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet 26,5 procent av rösterna. På bilden Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets språkrör Åsa Romson.
FOTO: HENRIK MONTOGOEMRY/TT
Den senaste mätningen från Novus ger de båda EU-skeptiska partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet 26,5 procent av rösterna. På bilden Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets språkrör Åsa Romson.
Vårens EU-val ser ut att bli skeptikernas. Den senaste mätningen från Novus ger Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett sammanlagt stöd på 26,5 procent. Framgången är en logisk följd av den politiska debatt som från såväl vänster som höger ifrågasätter den fria rörligheten.
Finanskrisens sociala effekter har lett till en växande kritik mot EU:s inre marknad. Medan vi beundrar fotbollsspelaren som använder efterfrågan för att spela i den europeiska liga som erbjuder högst ersättning, ökar aversionen mot de allt större inkomstklyftorna.
Skillnaden mellan fotbollsspelaren och finansanalytikern är att publiken förstår vad som är en snygg fint, och ser ett konkret resultat i form av ligasegrar. Det är betydligt svårare att se ett direkt samband mellan börsens värde och de senaste två decenniernas ekonomiska tillväxt.
För ett vanligt svenskt exportföretag har den potentiella hemmamarknaden vuxit från 8,5 till 500 miljoner invånare på 20 år. Den inre marknaden beräknas ha skapat 2,8 miljoner nya europeiska jobb sedan Maastrichtavtalet trädde i kraft 1993.
Ändå har det gränsöverskridande flödet av människor och kapital i växande utsträckning kommit att förknippas med rovdjurskapitalism. Valåret 2014 är den fria rörligheten synonym med romska tiggare utanför den lokala matbutiken, eller riskkapitalister som dränerar nationella skattebaser på intäkter.
Och romen och riskkapitalisten möts av samma misstro.
Rent politiskt tar sig misstron olika uttryck. Den populistiska högern har alltid slagit mot samhällets mest utsatta. Förslag som att förbjuda tiggeri, eller stänga gränserna för flyktingar, bekräftar att högerpopulismen sätter det nationella egenintresset framför solidariteten.
Den populistiska vänstern slår mer uppåt än nedåt, men de politiska lösningarna bygger likväl på tillväxtkritik och protektionism. Oavsett om den grundläggande ideologin fokuserar på att stoppa flödet av människor eller kapital är utgångspunkten att välfärdsstaten ska utvecklas genom att skyddas.
Valet till Europaparlamentet i maj är viktigt eftersom EU står inför betydande utmaningar. Att utkräva politiskt ansvar från enskilda parlamentariker är svårt och EU-kommissionen lider av ett demokratiskt underskott. Därtill har Europeiska Centralbanken ”une mission impossible” med att kombinera den centraliserade penningpolitiken med en decentraliserad finanspolitik.
Ändå förblir den inre marknaden ett internationellt föredöme vad gäller politiska insatser för att riva handelshinder. Grundförutsättningen för att försöka komma till rätta med EU:s politiska, ekonomiska och sociala problem är en tro på dess förmåga att skapa tillväxt. Detta är ett förhållningssätt till fri rörlighet som vårens förväntade segerpartier tydligt saknar.
Lars Kriss