Det är ett Finland som jag känner igen från min barndoms somrar.
Det som den mästerlige finländske filmskaparen Aki Kaurismäki målar upp i många av sina filmer. Ett grått och lite vemodigt land med en mödosam väg att vandra från krigsslut till välstånd, befolkat av män klädda i grått och brunt och kvinnor i storblommiga klänningar i grälla färger.
Det är en generaliserande bild, ja, men noterat och filtrerat ur ett litet barns perspektiv.
Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när finländare var tvungna att fly krig och förföljelse, när de tyska och finska arméerna brände ner praktiskt taget alla byggnader i finska Lappland. Många flydde till Sverige, andra evakuerades.
När Lappland låg i ruiner var det ingen som talade om stängda gränser. Sammanlagt evakuerades 103 885 personer och 51 000 husdjur från norra Finland, av dem 56 417 personer och 18 000 husdjur till Sverige, resten till Österbotten. Bara till Västerbotten kom 17 000 finländare.
Nu när rollerna är ombytta, när framför allt syrier och afghaner flyr från krig, förföljelse och laglöshet, från sönderbombade städer, självmordsattacker och hopplöshetens flyktingläger, tycks en kollektiv minnesförlust ha sänkt sig över vårt östra grannland. Naturligtvis finns det lysande undantag. Efter årsskiftet kommer till exempel Finlands statsminister Juha Sipilä att öppna sitt hus i Kempele för asylsökande – och han uppmanar andra finländare att göra likadant.
Finland är inte bara känt för sin arkitektur och design, för spjutkastare i världsklass, för tonsättaren Jean Sibelius, konstnären Akseli Gallen-Kallela och författaren Johan Ludvig Runeberg. Finland är också känt för sin stränga invandringspolitik. Högerextrema och rasistiska grupperingar har dessutom gjort sitt för att människor på flykt inte ska känna sig välkomna, asylsökande har attackerats. Nationalistiska och högerpopulistiska regeringspartiet Sannfinländarna har inte gjort överdrivet mycket för att se den enskilda människans situation bakom alla förblindande siffror.
Att Finland lade ner sin röst när EU-länderna röstade om en obligatorisk fördelning av de asylsökande kan man ha en viss förståelse för. I den finländska regeringsförklaringen sades det nämligen att all flyktingfördelning mellan EU-länder ska bygga på frivillighet. Däremot är det svårt att förstå att Finland inte riktigt vill ta sin del av ansvaret för den största flyktingkatastrofen sedan Andra världskriget. Inte minst med tanke på landets egen historia med ett folk tvingat på flykt.
Finland har med åren blivit ett land jag inte känner igen från min barndoms somrar.