Många svenska arbetsplatser är tysta arbetsplatser.
Hur många och hur tysta är svårt att veta. Men en av många uppskattningar säger att det handlar om uppemot en miljon människor som arbetar på en arbetsplats där det är lågt i tak.
Tystnaden tycks breda ut sig. Men med jämna mellanrum är det någon som blåser liv i debatten. Nu senast var det Mikael Karlsson från Skellefteå, en av de lokala initiativtagarna till den riksomfattande manifestationen om sjukvårdens kris.
Så här skriver han på Norrans insändarsida (30/8 2016): ”Vi har försökt få anställda inom landstinget i Skellefteå att ställa upp som talare på vår manifestation. Det visar sig vara allt annat än lätt. Väldigt få vågar ställa upp offentligt därför att de är rädda för repressalier.”
Är det så är det (svordom) och oacceptabelt.
Landstingsstyrelsens ordförande Peter Olofsson (S) svarar på insändaren med vad han måste svara; att han inte upplever att det råder någon tysthetskultur inom landstingets organisation och att han inte håller med om beskrivningen.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta Peter Olofssons upplevelse.
Därmed inte sagt att det inte råder en tysthetskultur inom delar av Västerbottens läns landsting. Problemet är snarare att den politiska landstingsledningens synsätt inte strömmat igenom och ut till hela organisationen. Uppenbarligen är det många anställda som känner oro.
I en organisation av ett landstings storlek är det ofrånkomligt att det finns chefer, på olika nivåer, som tar sig friheter och att det finns andra (eller samma) chefer som borde tilldelas åtminstone grundläggande kunskaper i vad det yttrande- och meddelarfriheten innebär – och att det faktiskt finns ett förbud mot att myndigheter straffar en anställd som använt sin meddelarfrihet.
Precis samma diskussion dyker med jämna mellanrum upp i Skellefteå kommun. Här har till exempel anonyma påringare berättat om chefer som sagt: ”Om någon journalist ringer så är det jag som talar med dem.”
Det är ett brott mot lagen för en offentlig arbetsgivare att uppmana anställda att inte använda sin yttrande- och meddelarfrihet.
En arbetsplats med rädda och oroliga anställda är en tyst arbetsplats – och en tyst arbetsplats är på många sätt och vis en farlig arbetsplats. Brister i arbetsmiljön och oegentligheter sopas under mattan. Den alltmer utbredda tystnadskulturen på våra arbetsplatser är ingen sund kultur.
I tider som dessa, när vården i Västerbotten ”står inför flera utmaningar, inte minst när det gäller rekrytering”, som Peter Olofsson själv skriver, räcker det inte att mumla någonting om att inte känna igen sig i beskrivningen och delge sina egna upplevelser kring en påstådd tysthetskultur.
Då behövs det lite handlingskraft och några uppkavlade armar. Arbetstagarna behöver känna att den politiska landstingsledningen tar deras uppgifter om brister i vården och arbetsmiljön på allvar, och ska naturligtvis inte behöva känna någon som helst oro för repressalier. Här måste landstingsledningen visa ödmjukhet.
Att bryta den tystnad som breder ut sig över Sverige är ingen quick fix.
Rådet till alla arbetstagare är: Anmäl chefer som begär att ni ska vara tysta.
Rådet till alla arbetsgivare är: Ta anmälan på allvar och agera.
För övrigt anser jag att privata företag som verkar inom offentlig sektor ska omfattas av samma lagstiftning vad gäller meddelarfrihet, meddelarskydd och repressalieförbud som offentliga arbetsgivare.