OS är över. Strålkastarna har slocknat. Några åker hem från Rio med medaljer och personliga rekord, det stora flertalet gör det i sann Pierre de Coubertinsk anda: Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl.
Bakom alla fantastiska (nåja, många av dem i varje fall) idrottsprestationer och estetiskt tilltalande potemkinkulisser döljer sig ett land i djup kris. Det är en kris på flera plan: ekonomisk, medicinsk (zikaviruset) och inte minst politisk.
Efter att i början av 2000-talet ha haft en stadig BNP-tillväxt på fyra–fem procent per år, mycket tack vare höga råvarupriser, befinner sig Brasiliens ekonomi i dag i recession, den värsta sedan 1930-talet.
Arbetslösheten ökar i takt med inflationen. Det finns, trots tidigare år av ekonomiska framgångar, stora brister inom utbildning, sjukvård, infrastruktur och mycket annat.
Att arrangera ett fotbolls-VM och ett OS inom loppet av två år, till enorma kostnader, har inte bättrat på möjligheterna att komma tillrätta med överansträngda offentliga finanser.
Men i Brasilien sparkas det inte bara på fotbollsplanen och på taekwondomattan. Det sparkas inom politiken också. I maj beslutade senaten att Dilma Rousseff (Arbetarpartiet) skulle skiljas från presidentämbetet och ställas inför riksrätt för att ha dolt budgetunderskott på olaglig väg.
Över en natt hade det brasilianska folket fått en ny politisk ledning. Men många bedömare menar att maktövertagandet inte handlade om dolda budgetunderskott och rent spel inom politiken utan att det helt enkelt var en förklädd statskupp.
Advokaten Michel Temer från konservativa Brazilian Democratic Movement Party var till exempel oerhört snabb med att byta ut hela regeringen. I dag består den av 23 manliga ministrar, uteslutande vita män. Varken Brasiliens kvinnor eller många minoritetsgrupper har någon som helst representation i Temers nya ministerkabinett.
Det är allvarligt för demokratin när ett lands regering inte är representativ för dess befolkning.
Trots att Temer endast har tre procent i väljarstöd, enligt brasilianska mätningar, har han i snabb takt inlett processer för att genomföra långtgående reformer. Sociala rörelser som kämpar för befolkningens rättigheter hålls tillbaka.
Det är en politisk utveckling som onekligen manar till eftertanke.
Misstankarna om någon form av ”palatsrevolution” förstärks av att Temer själv inte får ställa upp i presidentval efter att ha fällts för brott mot lagen om kampanjfinansiering. Han är också misstänkt för inblandning i andra korruptionshärvor. Lägg därtill att nästan hälften av senatorerna som röstade för att frånta Rousseff presidentämbetet själva är åtalade eller misstänkta för korruption eller andra brott.
I det sammanhanget ska dock påpekas att Rousseff ställs inför riksrätt på laglig väg. Men också att i ett land som Brasilien, där tagande och givande av mutor tycks höra vardagen till, är en domstol förmodligen inte mer omutbar än övriga offentliga institutioner.
OS är över. Strålkastarna har slocknat. Men kampen fortsätter. Den här gången handlar det dock inte om medaljer och rekord, utan om betydligt viktigare saker. Det handlar om demokratins framtid i Brasilien. ett land där den senaste, förhoppningsvis sista, militärdiktaturen föll så sent som 1985.
Demokratin står på spel.