Redan i början av 1300-talet konstaterade den italienske författaren och ämbetsmannen Dante att det finns olika grader i helvetet.
Vilken grad Libo Cares båda behandlingshem i Kvarnåsen och i Norsjövallen befunnit sig på är upp till var och en att avgöra och bedöma. Men låt mig inledningsvis blygsamt konstatera att de hade kunnat fungera bättre.
Eller som en före detta anställd uttrycker det: ”Det är lättare att vara drogfri utanför behandlingshemmet än innanför”. (Norran 7/2 2016)
Låt oss lämna Libo Care åt sitt öde, vad som behöver sägas kring företaget är redan sagt i Norrans stora granskning, och lyfta blicken bortom de båda behandlingshemmens taknockar och titta på människorna som samhället sviker, sviker mer och sviker mest – missbrukarna.
Den bild som ofta träder fram i debatten är bilden av en missbruksvård på god väg att krackelera. Bilden av missbrukare som åker in och ut på behandlingshem, ofta ut alltför snabbt eftersom många återfaller i missbruk. Ställer vi inte höga krav på de institutioner som utför behandlingen är ingenting vunnet.
Det är inte möjligt att exakt räkna ut vad narkotikamissbruket kostar samhället. Missbruksutredningen (2011) bedömer att samhällets kostnader för narkotikamissbruket landade på cirka 24 miljarder kronor 2008.
Även Nutek (Verket för näringslivsutveckling) har räknat på det och kommit fram till att en aktiv heroinist kostar ungefär 2,1 miljoner kronor per år, en manlig amfetaminist runt 1,7 miljoner och en kvinnlig amfetaminist cirka 1,4 miljoner. (Fakta: CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning)
Det här är människor, ofta svårt nedgångna och märkta av många års missbruk, som slits mellan insikten att deras missbrukarliv är ohållbart samtidigt som längtan efter nästa rus kan bli dem övermäktigt. En heroinist hoppas nästan alltid ha tagit sin sista sil. Men som en mångårig heroinist uttryckte det i en BBC-dokumentär: Vanliga människor har ingen aning om vad jag är beredd att göra för att skaffa pengar till nästa rus.
I många fall är ett missbruk ett symptom på någonting annat. Det är alltid lätt att moralisera när det redan är för sent, när det gick så långt att samhället fått ytterligare en missbrukare att ta hand om. Men i ett drömscenario och med rätt förebyggande åtgärder ska det inte behöva gå så långt att personer blir beroende av droger.
Västerbottens läns landsting skulle lämpligtvis kunna börja med att intensifiera arbetet med att korta köerna till både till barn- och vuxenpsykiatrin, som med åren blivit välkända, om inte ökända.
Det behövs ingen psykologiexamen för att kunna räkna ut att barn som inte får hjälp i tid när de mår dåligt riskerar att få det svårare senare i livet. Dessa personer hamnar också oftare i missbruk än människor som i övrigt mår bra.
Det finns tyvärr alltför många behandlingshem runtom i Sverige där behandlingen fungerar dåligt, där bemanningen varit för låg och för hög, där de som är i behov av samhällets vård inte fått det – i varje fall inte i tillräckligt stor utsträckning och av välutbildad personal.
En rejäl satsning på psykiatrin skulle kunna spara enorma pengar för samhället i ett senare skede, för att inte tala om de mänskliga vinsterna, som är svåra att mäta. För missbruk drabbar som bekant inte endast den som missbrukar utan även omgivningen.
Men för att nå dit krävs det att samhällets olika aktörer ser varje missbrukare, oavsett om det handlar om narkotika-, alkohol-, spel- eller någonting annat, som ett misslyckande. Dit är det fortfarande väldigt långt.
Men en bra början på vägen dit är att ställa höga krav på de institutioner som utför behandlingen – i varje fall betydligt högre än i dag.