Foto: Anders Wiklund/TT
Nazisterna är på frammarsch i norr.
Den slutsatsen är inte speciellt svår att dra efter Norrans och Västerbottens-Kurirens granskning av Nordiska motståndsrörelsen.
Antalet aktiviteter har ökat markant det senaste året. Kommunalrådet Lorents Burman har fått sopor dumpade på garageuppfarten, RFSL i Skellefteå fick i somras fasaden nerklottrad, den dåvarande Trästocksgeneralen Nils Andrén ”hängdes ut”, det har delats ut flygblad och det har klistrats upp stickers.
Men det finns andra som också borde granska nazismen i norr. Ja, inte bara den, utan all form av extremism, oavsett om det handlar om högerextremism, vänsterextremism, religiös extremism eller militanta djurrättsaktivister.
Och det är polisen.
Flera av Nordiska motståndsrörelsens aktioner har polisanmälts. Men uppklaringsprocenten är sannerligen ingenting att skryta med. Den är noll. Trots att NMR väldigt ofta lämnar olika former av visitkort efter sig har det inte gått att binda någon eller några personer till brottet.
Stämpeln ”spaningsuppslag saknas” har kommit till flitig användning.
Många gånger handlar polisanmälningarna om vad som är att betrakta som hatbrott, det vill säga brott med hat som bärande motiv. Men det är som Joakim Oja, gruppchef för utredningar vid polisen i Skellefteå, konstaterade i lördagens Norran: ”Det är inte alltid det står i avrapporteringen”.
Vilket kan tyckas oerhört märkligt när hatbrotten är fler än någonsin, både här i norr och i Sverige som helhet.
Förra året identifierades nästan 7 000 anmälningar med hatbrottsmotiv. Förmodligen är siffran betydligt högre. Det finns inte någon specifik brottskod för att registrera hatbrott när det görs en polisanmälan. Det om något är ett tecken på att hatbrotten inte prioriteras som de borde i polisens dagliga rutiner.
Att rättsväsendet inte lyckas skydda människor som använder sin yttrandefrihet och sina demokratiska fri- och rättigheter är oerhört allvarligt. För det är precis vad många extremistiska organisationer har som mål; att största demokratin och stoppa fria medier.
Den växande extremismen behöver bemötas på flera plan. Grundläggande handlar det om en skola i världsklass, som ger alla samma möjlighet att lyckas, som lär ut kritiskt tänkande vilket gör eleverna mindre sårbara för propaganda.
Det handlar om ett Sverige som håller ihop, ett Sverige där alla får plats, ett Sverige med ökad socioekonomisk jämlikhet, ett Sverige där fler har ett jobb att gå till.
Det är enkelt att säga, betydligt svårare att genomföra.
Men det handlar också om Sverige som en väl fungerande rättsstat; hela vägen från polisen ute på gatan, via förundersökningar, åklagare och ända upp till Högsta domstolen.
I ett Sverige där bara fem procent av de polisanmälda hatbrotten klaras upp, där polisen inte ens startar en förundersökning i mer än fyra av tio fall, där sex av tio hatbrottsoffer inte ens bryr sig om att anmäla finns det, så att säga, en betydande förbättringspotential.
En liten ljusning kan dock skönjas. Polisen har ett pågående uppdrag att satsa på ökad utbildning vad gäller hatbrott, de inför hatbrottsgrupper i storstäderna och ska jobba för att förbättra sin utredningsförmåga.
Rätten att slippa hat måste tas på betydligt större allvar än i dag.