Hur kan vi slå vakt om liberala framsteg i ett mångkulturellt samhälle? Foto: Christine Olsson/TT
Sommaren 2016 blev tidpunkten när nationalkänslan återuppväcktes i så gott som alla partier, konstaterade statsvetaren Marie Demker nyligen.
Sverige brukar ofta beskrivas som världens mest toleranta land. Opinionsmätningar har under lång tid visat att svenskar är betydligt mer positivt inställda till invandring och invandrare än befolkningarna i andra europeiska länder.
Samtidigt finns det, vilket uppmärksammas betydligt mer sällan, en mycket stark opinion för assimilering. I SOM-institutets mätningar har omkring 80 procent de senaste tio åren svarat att politiken ska ”hjälpa flyktingar och invandrare att anpassa sig till svensk kultur och tradition”.
Den opinionen börjar nu få genomslag i partierna i form av en gryende insikt om att det vaga begreppet ”integration” behöver handla om mer än att gå till jobbet.
På många sätt är den debatt om svenska värderingar som rasat under våren och sommaren en kopia av den som inleddes i Nederländerna för drygt tio år sedan, och som skildras i historikern Ian Burumas bok ”Mordet i Amsterdam”.
Även där diskuterades handskakningar, könsuppdelade badtider och etniska parallellsamhällen.
Men framförallt fanns det, precis som i Sverige i dag, en utbredd rädsla för att liberala framsteg var hotade.
Invandringen har fått omvärlden att komma närmare. Därmed har allt fler blivit medvetna om vad som utmärker det typiskt svenska, och många har kommit till slutsatsen att detta behöver försvaras. Det Sverige som lyckats kasta av sig religionens och många av patriarkatets bojor möter plötsligt dem som har helt andra värderingar.
Därför lär kraven på assimilering, och att invandrare ska sträva efter att bli sekulära, feministiska och, åtminstone ibland, nakenbadande medlemmar av den svenska majoritetskulturen, bli allt vanligare.
I praktiken handlar den politiska utmaningen dock om att manövrera mellan det faktum att Sverige är och förblir ett mångkulturellt samhälle – där människor har olika idéer om exempelvis religionens betydelse för ett gott liv – och önskan om att slå vakt om en liberal värdegemenskap.
Kanske ligger nyckeln, som bland andra statsvetaren Andreas Johansson Heinö argumenterat för, i medborgarskapets ställning. Språk- och kunskapsprov är i många länder ett självklart steg i processen att bli medborgare, men har i den svenska debatten avfärdats som exkluderande eller rentav främlingsfientlig.
I själva verket skulle de kunna fungera inkluderande, genom att understryka att man i och med medborgarskapet blir del av en samhällsgemenskap som vilar på en viss kultur och historia. Och det utan att politiken inkräktar på friheten att i det privata förverkliga sin egen idé om vad som utmärker ett gott liv.
De politiker som förmår presentera förslag som på så sätt gör det möjligt för fler att känna sig som svenskar och samtidigt slår vakt om människors rätt att forma sina liv oberoende av kön, religion eller kulturell bakgrund, lär ha goda chanser att bli de kommande årens vinnare.
Svend Dahl