Det är fullständigt overkligt.
Det var partiledaren Kristian Thulesen Dahls ord när det stod klart att hans Dansk Folkeparti (DF) blivit Danmarks näst största parti, och det största på den borgerliga sidan, med 21,1 procent av rösterna.
För att förstå det högerpopulistiska partiets framgångar räcker det inte att se till invandringsfrågan, som visserligen är en av de viktigaste i dansk politik sedan flera val tillbaka. Under de senaste åren har Dansk Folkeparti även byggt upp en trovärdighet som ett parti som försvarar välfärdsstaten. Det har varit synligt under valrörelsen, då rivaliteten mellan DF och Socialdemokraterna framförallt handlade om vem som är bäst på att trygga välfärden.
Det är inte självklart att Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på samma sätt som Dansk Folkeparti. Men det danska valresultatet bidrar ändå med ett antal erfarenheter som är relevanta för att förstå vad som kan, eller håller på att, hända i svensk politik.
I dag delar såväl Socialdemokraterna som det stora borgerliga partiet Venstre högerpopulisternas uppfattning att invandringen bör minska. Så sent som 1998 talade emellertid ledande danska politiker om att Dansk Folkeparti aldrig skulle bli ”rumsrena”.
Förändringen kan bäst förstås i termer av att partierna försökte vinna tillbaka väljare som förlorats till DF, genom att kopiera partiets problembeskrivning och politik. Det vill säga samma strategi som många svenska opinionsbildare förespråkar när de säger att partierna måste ”ta SD-väljarnas oro på allvar”.
Framgångarna för Dansk Folkeparti illustrerar hur svårt det är att lyckas med en sådan strategi. Tvärtom förstärker den invandringsmotståndets betydelse som politisk fråga. Och även om övriga partier börjar stå för samma politik som högerpopulisterna är det originalet som fortsätter att locka väljarna.
Men Dansk Folkeparti visar också hur högerpopulistiska partier successivt breddar sig och börjar attrahera väljare med hjälp av andra frågor än invandring. Sverigedemokraterna befinner sig i ett tidigt skede av en sådan process, där motståndet mot pappamånader i föräldraförsäkringen är det kanske tydligaste exemplet.
Mycket tyder på att vi går mot en situation där högerpopulistiska partier med ett väljarstöd på mellan 10 och 20 procent blir en normal del av partisystemen i norra Europa. Frågan för de gamla borgerliga och socialdemokratiska partierna handlar därför inte i första hand om att vinna tillbaka väljare – det framstår i bästa fall som mycket svårt – utan om hur man ska agera i det nya politiska landskapet.
I Sverige handlar det ytterst om huruvida man är beredd att försvara den liberala migrationspolitik, som det fortfarande finns ett starkt stöd för. Om man är det, bör man agera därefter.
Det handlar om att inte anpassa sig till högerpopulisternas verklighetsbeskrivning. Men också om att bygga koalitioner som skyddar den liberala politik man tror på, snarare än att oroa sig över att man förlorar de väljare som vill se en annan politik.
Svend Dahl