Okej, då vet vi vad som hotar Sverige, allt från militära hot till organiserad brottslighet, smittsamma sjukdomar och klimatförändringar.
Det berättade statsminister Stefan Löfven (S) i samband med Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen. Vad han däremot nogsamt undvek att tala om var hur Sverige ska hantera dessa hot – mer än i svepande och oprecisa formuleringar.
Vi lever i en orolig tid. Förra året präglades av terrordåd, kriget i Syrien och orosfaktorer som brexit och Trump. I år går stora, inflytelserika länder som Frankrike och Tyskland till val i skuggan av en allt starkare högerextremism. Svenskarnas syn på säkerhet är ganska mörk.
Den nationella säkerhetsstrategi som statsministern tog med sig till Sälen andas framförallt obeslutsamhet, en känsla av att vi får vänta och se vad som händer. Eller som Stefan Löfven själv uttryckte det: ”I takt med att vi upptäcker att det här behöver förstärkas, det här behöver mer resurser, då fattar vi de besluten.”
Oppositionen plockade fram motorsågen och började toksåga medan Robert Egnell, professor på Försvarshögskolan konstaterade att ”en strategi behöver innehålla mål, medel och resurser”.
Vilket den således inte gjorde.
Startskottet har gått för en säkerhetspolitisk träta som kommer att fortsätta in i valrörelsen.
Vi ärvde ett bantat försvar från Alliansen, menade Löfven. Underförstått att det är Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs fel att det ser ut som det gör. Men S ska inte kasta sten i finansminister Magdalena Anderssons tomma lador. Nedrustningen började långt tidigare, faktiskt redan efter murens fall 1989.
Men att skylla på det som varit gör inte Sverige till en säkrare plats. De resistenta bakterierna och desinformationen gör inte halt på Öresundsbron för att oppositionen skäller på regeringen.
Stressad och hårt pressad svarade försvarsminister Peter Hultqvist (S) för helgens bottennapp i Ekots lördagsintervju: ”Jag är inte beredd att delta i en offentlig auktion om olika belopp.”
Men det är ju precis vad det handlar om, att den svenska säkerheten måste stärkas, mot yttre och inre hot, och då behövs det pengar. Hur mycket och primärt till vad är en diskussion som ett ansvarstagande statsråd måste kunna ta och inte sopa under mattan med verbala krumbukter.
Sveriges politiska oberoende, självständighet och territoriella integritet är saker väl värda att försvara bortom sedvanlig politisk munhuggning.
Det är dags för riksdagens alla partier att ta sitt ansvar och sätta rikets säkerhet framför populistiska utspel.
Sveriges socialdemokratiskt ledda regering som har en hel del kvar att bevisa. Men det har också den borgerliga oppositionen som taktiserande bara tycks avvakta rätt tillfälle att sätta in nådastöten.
Den svenska försvarspolitiken har traditionellt sett varit en blocköverskridande affär. Alliansfriheten har krävt en trovärdig och långsiktig försvars- och säkerhetspolitik.
Vad som nu behövs är därför en reell diskussion om vad vi vill med försvaret och säkerhetspolitiken i stort. För det krävs det ansvarstagande politiker. Det behövs med andra ord en konstruktiv, blocköverskridande dialog utan på förhand ideologiska låsningar.
Slutligen: Tack Stefan Löfven för att du var så tydlig med att Sverige har anledning att akta sig för Ryssland. Den insikten borde delas av betydligt fler än i dag.