En kvinna i 30-årsåldern skjuts till döds på öppen gata i Malmö.
En kvinna i 30-årsåldern skjuts till döds på öppen gata i Malmö.
I famnen höll hon ett litet barn.
Om skotten var ämnade för henne, eller mannen i hennes sällskap, lär vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet är ett ett barn får växa upp utan sin biologiska mamma.
Som isolerad händelse är mordet vidrigt. Precis som alla andra mord. Sett i ett större perspektiv handlar det om tilltron till statens förmåga att garantera medborgarnas trygghet. För varje skjutning, för varje mord, för varje grov misshandel, för varje rån, för varje sprängning minskar denna tilltro. Droppen urholkar stenen.
Det är lätt att räkna upp tänkbara förklaringar till varför det blivit som det blivit, till varför den grova brottsligheten tagit ett allt fastare grepp om utsatta städer och bostadsområden. Den svenska tullen är så underbemannad, har så bristfälliga befogenheter att det i praktiken bara är att köra in över gränsen med illegala vapen i bilen. Integrationen har inte fungerat, det har inte gjorts tillräckligt mycket för att bryta unga kriminellas mönster, polisens oförmåga att kartlägga de kriminella gängens olika förgreningar. Uppräkningen hade kunnat fortsätta en bra stund till.
I samband med dödsskjutningen i Malmö ställde sig politikerna, i vanlig ordning, i kö för att uttrycka sin sympati med brottsoffren och sin avsky mot förövarna.
Statsminister Stefan Löfven (S): ”Det är en ofattbart grym handling, som väcker avsky hos mig och i hela landet. Detta har ingenting i vårt samhälle att göra.” M-ledaren Ulf Kristersson: ”Det är en ren avrättning på öppen gata mitt på dagen i Malmö. Det bekräftar en känsla av att vi håller på att förlora ett krig mot de gängkriminella, och den kontrollen måste återtas.”
Men så bra. Regering och opposition är överens. Någonting måste göras. Och det snabbt.
Brottsbekämpning och gängkriminalitet har blivit populära politiska slagpåsar. Alla partier säger sig ha gjort mest och bäst, och själv har man alltid den bästa lösningen.
Det behövs bland annat fler poliser med större befogenheter, en satsning på hela domstolsväsendet, sociala och arbetsmarknadspolitiska insatser i utanförskapsområden, bättre och utökade gränskontroller och en översyn och justering av straffskalorna.
Någonting måste göras. Det kommer att ta tid.
Under tiden fortsätter förtroendet för den svenska rättsstatens möjligheter att komma åt den grova brottsligheten att naggas i kanten. Det är en farlig utveckling. Det handlar inte bara om att det finns personer som känner sig nödsakade att ta tag i problemen på egen hand. Ensam eller i medborgargarden. Det handlar också om tron på att hjälp finns att få när den behövs.
Det vore fel att skylla dagens situation på något politiskt block, eller enskilt politiskt parti. Man kan konstatera att det i politiken alltid är lättare att skylla på andra än att rannsaka sig själva. Varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar har gjort tillräckligt mycket, nog snabbt.
Ansvarstagande har blivit ett modeord. Men just nu är det vad det handlar om – att ta ansvar. Statsminister Stefan Löfven (S) för att rätt saker blir gjorda i rätt tid och att det finns pengar därtill. Ulf Kristersson (M), ledare för oppositionen, behöver agera som en ledare för oppositionen ska göra. Se till att regeringen sköter sig och berätta att om den inte gör det så finns det alternativ.
Om några veckor ska regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna presentera samarbetets första höstbudget. Den måste innehålla betydande satsningar på rättsväsendets olika instanser. Tiden när det grova våldet kunde avfärdas med termer som ”alarmism” och ”svartmålning” är för länge sedan förbi. Nu krävs det handling.
Nu måste Stefan Löfven visa att han är mogen och beredd att leda landet.