Vi lever i ett märkligt samhälle.
Ett samhälle där vårdgarantin är tänkt att reglera självklarheten att få vård i tid, där det behövs en platsgaranti inom förskoleverksamheten och där de kommunala kvalitetsgarantierna avlöser varandra. Vällovliga pappersprodukter som många gånger saknar praktisk betydelse.
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling barnkonventionen. Ett 54 paragrafer långt traktat som en gång för alla slår fast vilka rättigheter barn har. Det handlar om självklarheter som att alla barn har samma rättigheter och lika värde, att barns bästa ska komma i främsta rummet när beslut fattas som rör barn, att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas och att barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem.
Statsminister Stefan Löfven (S) lovade i sin första regeringsförklaring att barnkonventionen ska göras till svensk lag. Så här sa han då, i oktober 2014: ”Sverige ska vara ett av de allra bästa länderna att växa upp i. Regeringen påbörjar arbetet att göra FN:s barnkonvention till svensk lag.”
Det arbetet har fortlöpt och om drygt ett år blir barnkonventionen troligtvis svensk lag. En milstolpe för barns rättigheter som har nåtts, eller?
Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. För även om barnkonventionen inte varit svensk lag så har den gällt i Sverige sedan 1990. Om man ska vara diplomatisk kan man konstatera att svenska myndigheter inte fullt ut tillämpat barnkonventionen, att alla barns rätt till en trygg uppväxt har negligerats, ibland ganska grovt.
Det finns brister i kommunernas handläggningar av orosanmälningar, ensamkommande barn och ungdomar försvinner, andra placeras tillsammans med brottslingar eller flyttas runt mellan olika fosterhem och det har uppmärksammats brister i samband med asylprövning.
Traktat och lagar kan stipulera och garantera vilka rättigheter och skyldigheter som helst. Men så länge ansvariga myndigheter inte har tillräckligt med resurser och/eller tillräcklig kompetens spelar det liksom ingen roll vad lagen säger.
Den danska journalisten Ingeborg Brügger har uttryckt det så här: ”Barn får de smulor vi andra, som har makten, bestämmer att de ska ha.”
Kommunernas förberedelsearbete inför att barnkonventionen (troligtvis) kommer att införlivas i svensk lag, har kommit olika långt. I Nordmaling är det tänkt att barnen ska få mer än smulor, att de ska få någonting att säga till om.
Kommunchefen Helen Sundström Hetta vill gärna se att barnen där blir mer delaktiga i exempelvis samhällsplaneringen. Hon är öppen för att bilda ett råd med barn och föräldrar som kan vara med när beslut fattas.
– Har man småbarn tänker man mer ur det perspektivet, säger hon till P4 Västerbotten.
Redan har byggstarten av en ny förskola skjutits upp eftersom de nuvarande planerna inte passar barnens behov.
Att göra som Nordmaling har planer på att göra är ett sätt att tillvarata barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. Det finns en mängd andra. Men ska barnen kunna påverka sin egen situation måste också politikerna lyssna på andra än sina partikamrater.
Så visst lever vi i ett märkligt samhälle, ett samhälle där det inte ens 2017 är självklart att barnen får stå i fokus och där det måste påpekas för svenska myndigheter att alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Om inte myndigheterna levererar har det skapats ännu en papperstiger.