Arbetsmarknaden i länet är starkt könsuppdelad.
Söndagen den 8 mars infaller den internationella kvinnodagen, och för en dag hamnar jämställdhetsfrågorna åter högst upp på den politiska agendan.
Det råder ingen tvekan om att även Sverige har klyftor som borde oroa varje ansvarskännande politiker. Tidigare i veckan presenterade LO en jämställdhetsbarometer som fokuserar på den ojämna fördelningen av tid, makt och pengar.
LO:s barometer visar bland annat att kvinnor i arbetaryrken oftare jobbar deltid, tjänar sämre och har ett mindre inflytande. Detta spiller i sin tur över i ohälsa.
Barometern har kritiserats för att inte i tillräcklig utsträckning belysa att lönegapet mellan kvinnor och män hänger samman med att Sverige har en könsuppdelad arbetsmarknad, där kvinnor i stor utsträckning arbetar i offentlig sektor och män i privat sektor.
Hela löneklyftan kan dock inte förklaras med hänvisning till val av sektorer. Medlingsinstitutets senaste rapport vittnar om en oförklarad löneskillnad på 5,8 procent mellan kvinnor och män efter så kallad standardvägning.
Även om utvecklingen sakta går i mer jämställd riktning är det uppenbart att arbetsmarknadens parter behöver ta ett större ansvar för personer med samma kompetens men olika kön ska värderas lika.
Det svåra med jämställdhetsarbete är dock att individens val – och summan av många individers val – är helt avgörande för de större mönster som skapas. Mönster, eller om man så vill strukturer, som i sin tur gör att förändring tar tid.
Benägenheten att starta företag skiljer sig exempelvis fortfarande åt mellan kvinnor och män. Även där gör sig könsuppdelningen på arbetsmarknaden påmind. I Region Västerbottens rapport ”Jämställt företagande?” konstateras att drygt 60 procent av länets sysselsatta kvinnor arbetar inom offentlig sektor och att könsuppdelningen ”starkt påverkar möjligheterna till ett jämställt företagande”.
Steget till att starta eget tycks vara mindre för manliga byggnadsarbetare än för offentliganställda kvinnor. Och om kommunen dessutom gärna slår vakt om offentliga monopol förstärks givetvis ”inlåsningseffekten”. Skellefteå kommun är i det avseendet knappast ett föredöme.
Samtidigt är det aningen tragiskt att LOV och RUT-avdraget så ofta beskrivs som viktiga jämställdhetsreformer. Som om jämställdhetspolitikens högsta mål vore att kvinnor ska fortsätta att arbeta i kvinnodominerade sektorer – som företagare.
Bågen borde rimligen spännas hårdare än så. Hela könssegregeringen på arbetsmarknaden måste brytas.