Det fanns en tid när Skellefteås röda styre ansåg att det var kommunen, och ingen annan, som var bäst lämpad att svara för medborgarnas väl.
Men med ett nytt socialdemokratiskt styre har synen successivt förändrats: delar av allmännyttan såldes ut till privata intressenter, ett nytt och med Skellefteås mått mätt progressivt näringslivspolitiskt program har klubbats igenom och nu senast välkomnar kommunstyrelsen Engelska skolan till Skellefteå.
– Vi ser att Engelska skolan tillför en pedagogik som vi saknar här i Skellefteå, Och vi vet att många föräldrar efterfrågar detta, säger Lorents Burman (S), kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande.
Andemeningen i vad Burman säger lovar gott inför framtiden; att det är kommunen som är till för medborgarna, inte medborgarna som är till för kommunen.
Det kan byggas hur många kulturhus och nya lägenheter som helst, det kan anläggas nya gator och vägar i pluralis, det kan byggas nya broar över älven och centrum kan fräschas upp. Men utan en kommunledning som har förmågan att fånga upp vad kommunens nuvarande och presumtiva invånare vill ha så är allt det där ganska lite värt.
Att vara lyhörd är kanske det allra viktigaste verktyget för att nå 80 000 invånare.
Är friskolorna ett hot eller en möjlighet?
För inte så länge sedan sågs friskolorna som ett hot av den politiska majoriteten. Kommunen sa nej, nej och åter nej till etableringar, mer eller mindre per automatik.
Nu har vindarna vänt: ”Skellefteå är en del av världen och globaliseringen är ett faktum. Vi blir fler invånare och en etablering av Engelska skolan ger tillväxt på flera sätt”, säger Maria Marklund (S), kommunstyrelsens förste vice ordförande.
Vill man se friskolorna som en möjlighet behöver man också förstå vilka faktorer som ligger bakom valet av en fristående skola framför en kommunal.
Runt middagsbordet handlar det sällan eller aldrig om ideologi, föräldrar och elever som väljer en friskola lockas snarare av en särskild pedagogik eller inriktning. En annan faktor kan vara kommunens storskaliga centraliserade skolor kontra de många gånger mindre friskolorna.
I politiken handlar det däremot om ideologi. Grälet mellan det röda och det blåa laget kring Ilmar Reepalus välfärdsutredning är ett lika tydligt som färskt exempel därpå.
Att det fortfarande finns politiker som vill ta på sig rollen som ställföreträdande vårdnadshavare genom att inte ge föräldrarna valfrihet kring barnens skolgång är inte bara anmärkningsvärt – det är skamligt.
Och så länge både friskolor och kommunala skolor har uppenbara fel och brister borde diskussionen handla om resultat, inflytande, pedagogik och inriktning i stället för vem som driver den.
Återstår att se om kommunstyrelsens ställningstagande, att välkomna Engelska skolan, var en engångsföreteelse eller om det handlar om en mer konstant omsvängning i synen på privata utförare inom vården, skolan och omsorgen.
Om det handlar om det sistnämnda, en början till en politisk kursändring, hade det varit tacknämligt om nästa steg blev att börja titta på vilka delar av socialnämndens ansvarsområde som är lämpliga att lägga ut på entreprenad eller intraprenad.
För precis som kommunens nuvarande och presumtiva invånare – i varje fall i centralorten – ska kunna välja vilken skola deras barn ska gå i borde det finnas valmöjligheter inom äldreomsorgen.