Två restauranger ligger vägg i vägg. Den ena står halvtom kväll efter kväll. Den andra tvingas be folk att vända i dörren. Vilken skulle du helst driva?
Kommuner som lider av bostadsbrist går att jämföra med den populära kvarterskrogen. De är attraktiva miljöer. Tillväxten är bättre än hos grannen. Att vissa får hänga i baren innan de får ett bord är en negativ konsekvens av något positivt. Denna utgångspunkt glöms ofta bort när bristen på bostäder diskuteras.
Nationalekonomen Charlotta Mellander vid Handelshögskolan i Jönköping har forskat kring ungas flyttbeteenden. 2014 hade endast 40 kommuner fler 25-åringar än man sju år tidigare hade 18-åringar. Siffrorna för 30-åringar – åldern då genomsnittssvensken bildar familj – är ungefär desamma.
Vad lär vi oss av statistiken?
För det första: Uppfattningen att unga vänder hemåt när det är dags att bilda familj är överdriven. De som väl flyttar för studier och arbete brukar stanna kvar.
För det andra: Bostadsbrist leder sällan till inställda planer. Man bor hellre spartanskt än avstår från att pröva sina vingar. Innan den egna bostaden kan realiseras, duger en sängplats eller soffa för de allra flesta.
Trots rubriker om bostadsbrist och skenande boendekostnader har inflyttningsstäder som Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Kalmar, Jönköping, Växjö och Kristianstad ett hanterbart problem. Den verkliga krisen finns i de mer än 200 kommuner som tappar befolkning i familjebildande ålder.
Med detta sagt finns mycket att göra för att förbättra bostadssituationen.
Fram tills 2020 behövs drygt 430 000 nya bostäder. De politiska förslag som läggs måste både stimulera byggande och få det befintliga utbudet att nyttjas mer effektivt. Bostadsbristen kan inte förbättras om någon av delarna förbises.
När arbetslivet går mot fler projektanställningar har hyresrätten en viktig roll. Någon värdeökning på bostaden får hyresgästen aldrig uppleva, men det finns praktiska fördelar med att hyra.
Tyvärr vågar S- och MP-regeringen inte ta striden mot särintressen som Hyresgästföreningen. Detta socialdemokratiska kamporgan fortsätter att slåss för att fattigpensionärer och studenter ska subventionera kapitalstarka hyresgäster med våningar i attraktiva lägen.
Hyresregleringen innehåller ett stort mått omvänd fördelningspolitik. Dessutom medför dess planekonomiska inslag att marknadens förmåga att fördela resurser påverkas till det sämre. Den omfattande handeln med svartkontrakt har inte uppstått ur tomma intet.
Marknadsanpassade hyrorför nya lägenheter och en friare hyressättning – som Folkpartiledaren Jan Björklund nyligen föreslog – ger inte fler bostäder över en natt. Däremot skulle projektering av hyresrätter bli mer attraktivt för byggbolagen, viljan till andrahandsuthyrning öka och rörligheten på en trög ”marknad” förbättras.
Lars Kriss