Statsminister Stefan Löfven och M-ledaren Ulf Kristersson är för tillfället huvudkombattanter i striden om statsministerposten.
Senast på måndag ska statsminister Stefan Löfven lämna besked: kan han eller kan han inte bilda en regering som tolereras av riksdagen.
Det skulle inte förvåna om beskedet till talmannen Andreas Norlén (M) blir ”jag behöver mer tid”.
Positionerna är minst lika låsta som för fyra veckor sedan när M-ledaren Ulf Kristersson fick i uppdrag av talmannen att försöka.
Det är många som vill luckra upp blockpolitiken. Med skiftande tyngd, kraft och skärpa går de flesta riksdagspartier i den riktningen. Socialdemokraterna med störst emfas. Det finns taktiska skäl till detta: utan blockpolitik är det troligt att S i praktiken kommer att som största parti kunna garanteras statsministerposten.
Både förespråkare och motståndare till blockpolitiken säger: Titta på Finland.
Förespråkarna pekar på det finska samförståndet, på att frånvaron av blockpolitik gör det lättare att forma en regering. Efter riksdagsvalet 2015 var det till exempel Samlingspartiet, Svenska folkpartiet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Gröna förbundet och Vänsterförbundet som gjorde upp.
Motståndarna anmärker att interna stridigheter gör det svårt att ta tag i landets problem.
När man jämför Sverige och Finland måste man dock komma ihåg att det finska samförståndet i mångt och mycket kan förklaras av närheten till och skräcken för Ryssland och Sovjetunionen.
Med några få undantag har blockpolitiken regerat Sverige sedan 1960-talet. Socialdemokratiska regeringar har regerat med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de borgerliga partierna har regerat tillsammans med varandra. Man har röstat rött, under senare val rödgrönt, eller så har man röstat blått. Valet har stått mellan ett socialistiskt och ett liberalt/konservativt samhälle.
Allting var rätt enkelt, sedan blev ingenting som förr på grund av Sverigedemokraterna.
Men blockpolitik behöver inte nödvändigtvis betyda att röda och blå politiker sätter sig i samma regering. Det kan också betyda en minoritetsregering som söker stöd över blockgränsen.
Det senare är att föredra. För hur optimistisk man än är går det inte att blunda för att Socialdemokraterna och Centerpartiet får svårt att komma överens om turordningsreglerna, att det blir knepigt för S och Liberalerna att enas om Nato och för S och Moderaterna att nå samförstånd om skattepolitiken.
De ideologiska klyftorna är för stora.
De ideologiska klyftorna ska också vara stora. Så stora att det inte bara blir intressant att gå och rösta, av ren slentrian, för det har man alltid gjort, utan också sätta sig in i politiken, vad partierna står för bakom alla oneliners. När de politiska skiljelinjerna suddas ut, när allt förvandlas till en blåröd röra, minskar incitamentet att på olika sätt engagera sig demokratiskt.
Det bästa för Sverige på kort sikt är naturligtvis en blocköverskridande regering av ett eller annat slag, däremot är det alls inte säkert att det på lite längre sikt är det bästa för demokratin. Folk måste kunna lita på att deras röst gör skillnad, att den betyder någonting, att den för politiken i en eller annan riktning.
Ja, det finns fördelar med att avskaffa blockpolitiken, men det finns också nackdelar. För att rikta blickarna mot Finland igen. Där är det förhållandevis lätt att bilda regering, i varje fall betydligt enklare än det just nu är i Sverige. Däremot har de finska väljarna ofta ingen aning om vilken politik nästa regering kommer att föra.
Låt oss slippa den utvecklingen här i Sverige.