Ser det ut som det gör i Skellefteå tack vare eller trots ett långt socialdemokratiskt maktinnehav?
Så här i valtider är den frågan varken omotiverad eller ointressant. Ett långt maktinnehav innebär politisk kontinuitet, och en möjlighet till långsiktiga beslut, i den andra vågskålen finns risken för politiskt förmynderi och att man slår sig till ro, nöjd med vad man historiskt sett lyckats åstadkomma.
En annan intressant fråga är vad som kan förändra det politiska landskapet i en kommun som Skellefteå. Skandalen i Sekab gjorde det inte.
Den gångna mandatperiodens största socialdemokratiska debacle är turerna kring ”centrumbron”. Bortsett från om den behövs eller inte, oavsett om det är mer angeläget med en ny E4-dragning, så är frågan klantigt skött.
Minns hur kommunalrådet Lorents Burman (S) gick ut och lovade att man skulle följa folkets vilja, att man skulle respektera utslaget i folkomröstningen. Det löftet varade inte ens mandatperioden ut. Det hade varit mycket bättre att Burman innan folkomröstningen gått ut och sagt: ”Rösta hur ni vill, vi i S gör ändå som vi vill.”
Vilket de sedermera också gjorde …
”Så vill partierna leda Skellefteå kommun” är rubriken på en ambitiös genomgång, gjord av Yvonne Rönngren, journalist på Norran.
I skånska Landskrona brukar det lite skämtsamt sägas att det var trådbussarna som kostade Socialdemokraterna makten. I skuggan av varvskrisen ”valde partiet att lägga 30 miljoner på en busslinje – mycket pengar i en kommun med usel ekonomi – vars kanske främsta egenskap är att den för tankarna till Sovjetunionen”, som kollegan Svend Dahl på Liberala nyhetsbyrån skrev för något år sedan.
Finns det någon liknande fråga i Skellefteå, som kan förändra det politiska landskapet?
Det är föga troligt. Inte det här valet.
Däremot finns det ett antal frågor där de tre blocken – om man räknar Sverigedemokraterna som en tredje politisk kraft – har diametralt olika åsikter. En sådan är centrumbron kontra att verka för att flytta E4 ur centrala Skellefteå. En annan fråga är kulturhuset där SD säger bestämt nej och Moderaterna motsätter sig att det är kommunen som bygger hotellet. Beslutet är överklagat till förvaltningsrätten.
Men den största trätofrågan är privata aktörer i äldreomsorg och inom skolan. De fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet säger ja, de två röda nej medan SD svarar aningen kryptiskt, varken ett tydligt ja eller ett tydligt nej.
Samma politiska förhållande gäller om fler av de verksamheter som kommunen driver i egen regi ska konkurrensutsättas eller inte.
Ända sedan den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte Reepalu-utredningen om vinster i välfärden har standardsvaret varit att pengar avsedda för välfärd inte ska hamna i rika direktörers fickor. Det röda lagets retoriska uppfinningsrikedomen har varit imponerande. Stundtals har det inte varit någon hejd på vilka oärliga och läskiga typer de där skatteparadisälskande människorna är.
Ett standardsvar kräver en standardfråga: Kära röda politiker i Skellefteå. Över hela staden syns byggkranar. Vad är det för skillnad på att skattepengar hamnar i fickorna på skol- och omsorgsdirektörer och att de hamnar i fickorna på byggbolagsjättarnas aktieägare. Ser pengarna eller fickorna annorlunda ut?
Ett av mina svar är: Att byggbranschen är mansdominerad medan omsorgsbranschen är kvinnodominerad.