Ungerska judar i Auschwitz i väntan på gaskammaren.
Den syn som mötte Röda arméns soldater när de i januari 1945 nådde Auschwitz-Birkenau är ingenting man önskar att någon ska behöva se.
När Röda armén nådde Warszawa gav Heinrich Himmler, inrikesminister och SS-chef, order om att lägret skulle utrymmas. Kvar lämnades de som var alltför sjuka för att kunna delta i evakueringen.
Åren går. De överlevande, vars berättelser kan fungera som ett vaccin mot konspirationsteorier och Förintelseförnekare, blir allt färre. Samtidigt växer antisemitismen, antiziganismen, afrofobin och islamofobin sig allt starkare. Samer riskerar än i dag att bli utsatta för kränkningar, nedlåtande rasistiska kommentarer och diskriminering på arbetsplatser.
Skuggan av Förintelsen och dess offer faller tung över vår europeiska nutidshistoria, och ska så göra. Cirka sex miljoner judar dog i Förintelsen. Också romer och polacker utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland miljontals andra, bland annat många funktionsnedsatta och homosexuella.
Sluträkningen för naziregimens systematiska dödande av oönskade individer av allehanda slag landar på mellan 11 och 17 miljoner människor.
Miljontals människor har mördats av politiska skäl, eller för att de inte passat in i mallen. Under Mao Zedongs regim fick uppemot 78 miljoner kineser sätta livet till. En paranoid, makttörstig och galen Josef Stalin tog i omfattande utrensningar livet av cirka 40 miljoner människor.
Det sägs att vi kan lära oss av historien. Snarare är det så att vi ingenting har lärt oss. Folkmorden har fortsatt i forna Jugoslavien och i Rwanda. Krigsförbrytelserna fortsätter. De är ofta riktade mot en grupp av människor. Det tycks vara lockande, särskilt i oroliga och besvärliga tider, att skylla på och hetsa mot andra. Vi mot dom.
I morgon – den 27 januari – är det Förintelsens minnesdag. Över hela världen samlas människor för en årlig manifestation. Dagens har deklarerats av FN som internationell minnesdag. Det är en dag till minnet av alla som mördades under Förintelsen, och en dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för människors lika värde.
När populismen växer sig stark, när främlingsfientlighet och rasism frodas är det viktigare än någonsin att vi minns Förintelsen, och de krafter och den sjuka ideologi som låg bakom.
Finns det då ingenting att glädjas över?
Jo, faktiskt. Ett TT-telegram berättar att motståndet mot förtryck växer i världen. Det är människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) som granskat hur de mänskliga rättigheterna efterföljs runt om i världen. Slutsats: Motståndet mot ledare och regimer som kränker de mänskliga rättigheterna är på frammarsch.
I Malaysia och Maldiverna tvingades korruptionsanklagade ledare bort via folkomröstningar, i Ungern och i Polen har folkliga protester genomförts. Tyskland, Danmark och Finland frös sin vapenhandel med Saudiarabien i protest mot mordet på journalisten Jamal Khashoggi.
Kunde bara Kina upphöra med massinterneringen av muslimska minoriteter i Xinjiang-provinsen, och Myanmar sluta upp med att förfölja folkgruppen rohingya hade världen blivit en lite bättre plats att leva på.
Men medan vi väntar gäller det att fortsätta berätta om Förintelsen. Och kom ihåg: Att välja sida är ytterst alltid individens val.