För en tid sedan meddelade Nyköpings tingsrätt sin dom i ärendet med barnmorskan som begärt skadestånd av Landstinget Sörmland, eftersom hon nekats anställning till följd av sin vägran att medverka vid aborter.
Tingsrätten gick på samma linje som sina kolleger Jönköping, vilka 2013 avvisade liknande krav från en annan barnmorska.
Domen slår fast att landstinget har rätt när de menar att abort ingår i en barnmorskas arbetsuppgifter, och att det inte är något som går att kompromissa med.
Barnmorskan och hennes advokat hänvisar till samvetsfrihet, och menar att landstingets nej till att anställa personal som inte vill utföra en del av arbetsuppgifterna inom kvinnokliniken strider mot religionsfriheten och Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
De överväger därför att gå vidare med ärendet ända upp i Europadomstolen.
Och kanske vore det bra om så skedde.
Samvetsfriheten är det vapen som anti-abortrörelsen och konservativa religiösa krafter i Europa huvudsakligen använder sig av för att komma åt aborträtten. När bilder på blodiga foster inte får önskad effekt väljer man att gå lagvägen för att begränsa kvinnors rätt till sin reproduktiva hälsa. Till viss del har det också varit framgångsrikt.
Bland annat är det i dag i en rad länder där samvetsfrihet praktiseras svårt för kvinnor att få ingreppet utfört, trots att de lagligen har rätt att avbryta graviditeten.
Detta är något som vid flera tillfällen kritiserats av Europadomstolen, som klargjort att det de facto inte är en mänsklig rättighet att som sjukvårds- eller apotekspersonal vägra utföra abort eller ge råd om preventivmedel.
Tvärtom är det tydligt i Europakonventionens artikel nio, som behandlar frågan om religionsfrihet, att denna inte är någon absolut rättighet, utan att inskränkningar får göras om religionsfriheten krockar med andra människors rätt till hälsa eller som skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Hjälpsökande kvinnors behov av trygg och säker vård går alltid före religiösa barnmorskors krav på särbehandling. Europakonventionen skyddar alltså inte rätten till samvetsfrihet i den betydelsen att människor har rätt att arbeta inom specifika yrken eller med särskilda arbetsuppgifter.
I takt med att den Europeiska anti-abortrörelsen blir allt aggressivare och ökar sitt stöd i länder som Polen, där det för en kort tid sedan föreslogs ett absolut förbud mot abort, krävs att markeringarna mot deras metoder blir tydligare.
Ett överklagande av de svenska ärendena på det här området skulle ge Europadomstolen en möjlighet att återigen slå fast gällande praxis.
Samtidigt är det ett otyg att rättssystemet missbrukas och används som murbräcka på det här sättet. Fortfarande dör och skadas hundratusentals kvinnor varje år till följd av förbud och/eller brist på säker abortvård. Att motverka det är vad våra gemensamma resurser bör användas till.
Malin Lernfelt