Hur är det möjligt att Skellefteå år efter år hamnar i bottenskiktet bland Sveriges kommuner när det gäller företagandet?
Vid det här laget borde satsningarna på morgonmöten, inkubatorer och arbetet med en attraktivare stadskärna rimligtvis ha gett positiva avtryck.
I stället fortsätter det att hagla dystra rapporter. Årets undersökning av det lokala företagsklimatet visar att det är långt ifrån bra.
I fjol halkade Skellefteå ner till plats 202 – av Sveriges 290 kommuner. Med årets resultat kommer man troligtvis att sjunka ytterligare.
Tidigare har PWC:s rapport ”Nyföretagande i Skellefteå” visat att andelen företagare och nyföretagande i kommunen är anmärkningsvärt lågt. När Svenskt näringsliv presenterade andelen företagsamma blev resultatet detsamma. Skellefteå har lägst andel företagsamma i länet och ligger under rikssnittet.
Nu behövs inte mer rapporter. Det behövs fler företagare.
I förra veckan presenterade Alliansen ett handlingsprogram för ett bättre företagsklimat i Skellefteå. Programmet innehåller närmare 30 förslag om allt från ledarskap och förvaltning till konkurrensutsättning och etableringar. Företagsklimatet, menar de, kräver snabba åtgärder och tydliga beslut.
S-majoriteten vill däremot avvakta till 2017 innan någon ny strategi och handlingsplan formuleras. Anledningen är antagligen att de försöker hitta en lösning utan att behöva ta tag i problemet. Det kommer antagligen att ta tid. Troligtvis är det omöjligt.
När företagarna själva tillfrågas om hur det är att verka i Skellefteå framkommer det att de, liksom tidigare år, anser att kommunen inte bara är avogt inställda mot att låta privata företag utföra delar av den kommunala verksamheten. De upplever dessutom att kommunens verksamheter aktivt konkurrerar med det privata näringslivet.
Än värre: trots detta missnöje är det få som vågar klaga.
Det finns ett positivt samband mellan politikers attityd till företagande och tjänstemännens agerande i fråga om service, tillämpning av regler och byråkrati. När ledande S-politiker säger att undersökningen inte är viktig, eller att den inte avspeglar verkligheten, skickar de ut en signal.
Detsamma sker när politiker, i samma parti, hävdar att kvalitén försämras med privata utförare. Tilltron till att privata aktörer kan utföra en tjänst lika bra eller bättre, än kommunen själv, verkar för majoriteten vara en avlägsen tanke.
Kommunens marknadsföring bygger till stor del på den entreprenöriella kulturen och de framgångsrika företag som här finns. Men dessa verkar i majoritetens ögon ändå sällan vara bra nog för att få utföra kommunala uppgifter.
Att majoriteten så envist år efter år vägrar att kartlägga sin egen verksamhet gällande osund konkurrens skickar också ut en signal. En kartläggning är dessutom bara ett underlag. Brister viljan att göra något åt vad den visar är man tillbaka på ruta ett. Förmodligen är det anledningen till att den kartläggningen aldrig görs.
Ska Skellefteås företagsamhet förändras har den politiska majoriteten ett ansvar. För hur många inkubatorer som än byggs, och hur modern stadskärnan än blir, så kvarstår det centrala problemet: nämligen att majoritetens attityd till privat företagsamhet måste förändras.