Foto: Claudio Bresciani/TT
Det är många som har berättat samma historia. Hur lätt det är att hamna i en extremistisk miljö och hur svårt det kan vara att lämna den.
Avhoppare är allt annat än populära – oavsett om det handlar om högerextrema organisationer, vänsterextremism, religiös extremism, kriminella gäng eller hederskulturer.
Därför måste de få hjälp av samhället. Det kan handla om stöd när det gäller boende, sysselsättning och försörjning, om skyddade identiteter och medling i kontakten med olika myndigheter.
Alternativet, att inte ge avhopparna tillräckligt med hjälp och stöd, kan innebära att de inte klarar av att lämna den extremistiska miljön. De fortsätter därmed att vara en samhällsrisk, såväl ekonomiskt som demokratiskt och humanitärt.
Men det bästa hade naturligtvis varit om det inte hade behövt gå så långt, om det svenska samhällsbygget kunde motverka den ökande polariseringen, som utgör en idealisk grogrund för extrema tankar och fanatiska handlingar.
Det är så lätt att skylla allt på samhället, att samhället skulle ha gjort både si och så. Men i det här fallet är det mer upp till samhället än till individen. Ingen vaknar upp en vacker morgon och utropar: Jag har blivit extremist. Det här är en process som pågår i flera år och som därmed borde ha goda möjligheter att stoppas.
Här har skolan har ett stort ansvar, precis som föräldrar, fritidsgård, skolhälsovård och socialsekreterare. Det borde inte vara alltför svårt att upptäcka extremistiska tankegångar och identifiera ungdomar som befinner sig i riskzonen.
Men då handlar det också om att skapa en skola som lär eleverna kritiskt tänkande och som därmed gör dem mindre sårbara för propaganda.
Oroliga föräldrar, syskon, kamrater, skolpersonal, ideellt arbetande föreningsledare, ja alla som kommer i kontakt med ungdomar, ska veta vart de kan vända sig om och när de upptäcker att någon hamnat i riskzonen för radikalisering.
Det borde till exempel finnas tillgång till expertteam i alla kommuner.
Det kommer att ställa stora krav på alla inblandade myndigheter.
Alla har ett ansvar. Men det är bara genom en bred samverkan som extremism och antidemokratiska tendenser kan motverkas. Det övergripande målet måste vara att ingen lockas in i extremismen överhuvudtaget. Svårt, ja, det kostar, ja, men alternativet är många resor värre.
För en tid sedan överlämnades den nationella strategin mot våldsbejakande extremism till kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP). Det presenterades inga omvälvande nyheter. Det ska satsas på samordning, sociala insatser och demokratiarbete.
Regeringens handlingsplan innehåller inga snabba lösningar, för det finns inga sådana. Här handlar det om ett långsiktigt arbete. Men bortom alla vackra ord och välformulerade handlingsplaner handlar det att verka för ett samhälle där alla får plats och där det arbetas aktivt med att minska de socioekonomiska klyftorna.
Det är det allra viktigaste förebyggande arbetet i kampen mot den extremism som inte accepterar grundbultarna i vårt öppna samhälle och som ser våld som ett berättigat medel.
Låt mig avslutningsvis få citera den liberala ledarskribenten Susanne Nyström. Så här formulerade hon sig i en ledare skriven för Liberala Nyhetsbyrån: ”Förebyggande arbete är som en vaccinering /…/ Man vet inte vilka som skulle ha insjuknat, men man vet att man räddar liv”.
Så klokt formulerat.