Det tycks som om människan, sedan urminnes tider, haft ett otämjt behov av att från en upphöjd position i rakt nedstigande led slå nedåt.
Låt mig exemplifiera: Kungen slår på fogden för att fogden inte driver in tillräckligt med skatt, som slår på storbonden som inte vill betala och satt lås på kornboden, som slår på pigor och drängar för att de inte jobbar tillräckligt hårt, som slår på hästen för att den ska öka takten.
Det handlar både om bildliga och bokstavliga slag i en värld där det är makten som ger styrkan.
Detta katten-på-råttan-syndrom kan översättas till dagens samhälle. Det finns arbetslösa och sjukskrivna som upplever sig ”misshandlade” av politiker med hjälp av tillhyggen, i form av bortre parenteser och fas 3, och pensionärer som känner sig orättvist behandlade av skattepolitiken.
Och så vidare …
När jag växte upp satt samhällets olycksbarn – uteliggare, missbrukare och andra avsigkomna – på Knut den Stores torg vid järnvägsstationen i Lund. Nu sitter de utanför affärer och köpcentrum, eller samlar burkar. Skillnaden är att det blivit allt mer accepterat att verbalt slå på dem som redan befinner sig i ett hopplöst underläge.
Varför kan man naturligtvis fundera kring. Det finns inte bara ett svar, det finns många: några skyller på individualismen, andra på nyliberalismen, några på den främlingsfientlighet som breder ut sig över Europa. Det finns alltid någon svagare att slå på, om inte bokstavligt så i varje fall bildligt. Samhällsdebatten har hårdnat, det tycks vara rätt okej att stigmatisera, demonisera och avhumanisera för att vinna egna poäng.
Frågorna som måste ställas i ett sådant debatt- och samhällsklimat är: Vad är en människa värd? Är människor olika mycket värda?
Ur ett liberalt perspektiv är de frågorna inte särdeles svåra att besvara. Alla människor är lika mycket värda och ska ges samma förutsättningar att själva forma sina liv. Att det sedan inte fungerar i praktiken är en helt annan sak, men som politisk målsättning är det en vacker tanke. Precis som den socialdemokratiska sloganen att alla ska med. Många lämnas ändå kvar på perrongen.
Tage Erlander, legendarisk socialdemokratisk statsminister åren 1946 till 1969, lär vara mannen bakom det tänkvärda citatet att ett samhälle kan bedömas utifrån hur det behandlar sina svagaste. Undrar hur han hade sett på dagens välstånd, och på dagens fattigdom, säkerligen hade han med blandade känslor förfasats över det han sett.
Att slå på samhällets svaga löser inga problem, det skapar bara nya. Trots det kommer människan att fortsätta slå uppifrån och ner.