Riksdagsvalet blev en kalldusch för den invandringsvänliga borgerligheten; när moderaternas Fredrik Reinfeldt vädjade till öppna hjärtan valde nästan 13 procent av väljarna radikalt minskad invandring. Valresultatet, och Migrationsverkets senaste prognos som visar att upp till 105 000 asylsökande kommer hit nästa år, har fått fart på debatten.
Vi måste prata om volymer och tak, säger somliga. Det är att anpassa sig till SD, säger andra.
Jag är för fri rörlighet, en fråga som Centerpartiet förtjänstfullt lyfte i samband med partiets senaste principprogram. Men jag är också för en diskussion om hur vi bäst möter en stor invandring. Det finns ingen motsättning i det.
När kommunalråd larmar om bostadsbrist eller andra utmaningar ska de inte avfärdas som osolidariska eller, ännu värre, som främlingsfientliga. Känslan av att ”etablissemanget”, som själva bor i storstädernas attraktiva delar, befinner sig långt ifrån verkligheten, gör att SD växer.
Invandringsvänner gör bäst i att se utmaningarna, och lägga energin på att hitta lösningar. Två moderata företrädare från Stockholm var helt rätt ute när de häromdagen skrev att det inte behövs någon särskild integrationspolitik för nyanlända. En stärkt arbetslinje leder till integration, resonerar de (DN Debatt 15/11 2014).
Länge, alldeles för länge, har politiker letat efter mirakellösningar på integration. Stora belopp har under årens gång satsas på projekt i socialt utsatta förorter. ”Efter varje val – och oavsett majoritet – regnar projektpengar över oss”, skriver Nalin Pekgul i den nyutkomna boken ”Jag är ju svensk” (Recito förlag, 2014). Oss syftar i sammanhanget på Tenstabor, och jag känner såväl igen beskrivningen efter mina år i invandrartäta miljonprogram.
I stället för satsningar för bättre skolor och annan samhällsservice har integrationspolitiken haft helt fel fokus. Det måste erkännas, så att samma politik inte upprepas år efter år. Det måste också erkännas att en stor invandring kräver ordentliga arbetsmarknadsreformer.
Sverige kan i förlängningen inte vara unikt bra på att öppna gränserna, samtidigt som vi är bland de sämsta av alla länder i OECD på arbetsmarknadsintegration. Som nationalekonomen Andreas Bergh, med flera, har konstaterat kan bland annat en högre lönespridning och en minde strikt anställningstrygghet minska sysselsättningsgapet mellan infödda och utrikesfödda.
Människor som flyr från krig och fattigdom ska välkomnas, men också ges möjligheter bortom bidragsberoende och arbetslöshet.