Kommunalrådet Mikael Lindfors (S) drog en lans för den kommunala prioriteringsförmågan.
Förmågan att prioritera är det som skiljer agnarna från vetet i politiken.
Värderingar och ideologi är sekundär materia i kommunala verksamheter där kronor och ören väger tyngre än slagord och visioner.
Därför var del-debatten om matservicen på trygg- och seniorboendena på Gästis och Klockarbo, i Norrans valdebatt om Norsjöpolitiken, förkrossande tydlig.
Frågan gäller det beslut, som tagits på förslag av utbildnings- och omsorgsutskotttet, om att dra in en kommunal tjänst, i form av matservering i två matsalar, som bedrivits som en del av hemtjänstverksamheten.
En genomgång av kommunen visade att hemtjänsten utförde ett arbete som den egentligen inte ska göra; det vill säga servera mat till äldre som inte har ett biståndsbeslut och formellt saknar behov av hjälp. Därutöver har Norsjö kommun bjudit de boende på gratis mjölk, bröd och smör.
Småsmulor och struntsaker kan tyckas, men i den kommunala verksamheten är likabehandlingsprincipen av central betydelse.
Matsalarna har bemannats av hemtjänstpersonal till lunch och middag. Kostnaden har beräknats till nästan 1,5 miljoner kronor motsvarande 16 arbetstimmar per dag.
I stället föreslog utbildnings- och omsorgsutskottet en omfördelning av resurser motsvarande 1,7 årsarbetare och en tidsbesparing på nio arbetstimmar per dag, sammanlagt 820 000 kronor per år. Fortfarande distribueras matlådorna till de äldre som i vissa fall även får hjälp i matsituationen.
”Ett absolut nödvändigt beslut”, menade Socialdemokraternas Mikael Lindfors, och lät som den mesta fiskala moderaten när han lade till att: ”Kommunen ska inte bedriva kommunal matservering. Däremot, om någon annan vill göra det, får det göra det hur mycket de vill.”
Kristdemokraternas Håkan Jansson, som kritiserat förändringen, menade att det tydliggjorde skillnaderna i de ideologiska grundvärderingarna mellan partierna.
Men att ge stöd och förmåner till dem som formellt inte bedömts ha behov av hjälp, på möjlig bekostnad av andra som har ett reellt vård- eller hjälpbehov, är inte så mycket en ideologisk kärnfråga som det är förmågan att klart se kommunens kärnuppdrag.
”Människovärdet går före penningvärdet”, som Håkan Jansson uttryckte det, är förvisso en klatschig formulering att sätta på ett valplakat. Men i en kommunal verksamhet, med begränsade resurser, tydliggörs förmågan att först och främst prioritera de med störst behov.
Det särskiljer de politiker och partier som kan ta ansvar, från de som blott vill.
När socialdemokrater argumenterar för att kommuner inte ska erbjuda äldre mer service än vad nöden kräver, och därtill vare sig subventionera eller driva en matsal i offentlig regi, i syfte att bäst ta tillvara på de gemensamma medlen, då vet man att den politiska atmosfären med lov kan beskrivas som speciell.
När sedan borgerligheten argumenterar emot, och kritiserar S-styret för att ha avskaffat en service som kommunen egentligen inte borde ha erbjudit, blir det upp-och-nedvända världen.
Csaba Bene Perlenberg