Oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) på valnatten sträckte ut en hand, inte bara i riktning mot Miljöpartiet utan också mot Vänsterpartiet.
Medan hela havet stormar i Stockholm med omnejd blåser det på sin höjd svaga vindar i Skellefteå.
Den politik som på riksplanet kantas av frågetecken kännetecknas på det lokala planet av helt andra skiljetecken.
Mest uppseendeväckande hittills är när oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) på valnatten sträckte ut en hand, inte bara i riktning mot Miljöpartiet utan också mot Vänsterpartiet, under mottot allt för att vädra ut i stadshuset och bryta Socialdemokraternas maktfullkomlighet”.
Politikens matematik är enkel: Moderaterna nio mandat, Centerpartiet sju, Vänsterpartiet sex, Sverigedemokraterna fem, Liberalerna fyra, Miljöpartiet två och Kristdemokraterna två. Det är lika med majoritet i kommunfullmäktige. Men det är en ekvation som inte går ihop.
För det första bygger ett sådant maktövertagande på någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Ett samarbete som ingen av de borgerliga gruppledarna i Skellefteå ser som ett alternativ. För det andra är det svårt att se hur det hela skulle kunna fungera rent sakpolitiskt. Visserligen är inte höger-vänster-konflikten lika uttalad som i rikspolitiken, men tillräckligt tydlig.
Utsikten att få med Vänsterpartiet i en borgerlig allians är mycket, mycket liten. Ideologiskt ligger Socialdemokraterna och Vänsterpartiet betydligt närmare varandra. Men omöjligt är det inte. Det går i andra kommuner. Den senaste mandatperioden har Vänsterpartiet styrt i 35 kommuner och ett landsting tillsammans med ett eller flera borgerliga partier (ETC 14/9 2018).
Hur ska man då tolka den borgerliga alliansens stilla flört med Vänsterpartiet?
Naturligtvis handlar det om att försöka försvaga Socialdemokraterna. Det är ett i sig vällovligt syfte. Men det kommer med ett pris. Priset är att sammankopplas med ett parti med ett inte helt fläckfritt förflutet. Alla partier har sina skelett i garderoben, hos vissa är de större och fler.
Vänsterpartiet är inte vad de en gång har varit. Det finns inte längre någon Lars Werner som på olika sätt hyllade diktaturerna i Nordkorea, Rumänien, Albanien och Östtyskland. De är på väg att göra upp med sitt förflutna. Samtidigt som en tidigare kommunfullmäktigeledamot i partiet beskrev för inte så många år sedan Fidel Castros diktatur på Kuba som paradiset här på jorden.
Listan på historiska försyndelser och snedsteg kunde göras längre, mycket längre …
De bästa för den borgerliga alliansen hade varit om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommer överens om tagen. För de liberalt sinnade partierna borde det vara en självklarhet att inte vilja styra och ställa med aktivt och formaliserat stöd från ett parti som bara hjälpligt gjort upp med sin totalitära historia. Det borde vara en ren ryggradsreflex.
I Skellefteå pratar redan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med varandra. De lär inte ha några större problem att enas om de stora dragen. Det mesta talar för att det blir någon form av reglerat samarbete. Kanske kan Vänsterpartiet till och med få någon av ordförandeposterna.
Den kommande mandatperioden lär bli den största utmaningen någonsin för Vänsterpartiet i Skellefteå. På riksplanet bildade Socialdemokraterna regering tillsammans med Miljöpartiet, och alla vet hur det slutade för MP. I Skellefteå talar det mesta för att Socialdemokraterna bildar ”regering” tillsammans med V. Risken är att Vänsterpartiet förlorar sin identitet i skuggan av S.