Den arabiska våren har slocknat, men glöden pyr under ytan. Foto: Tara Todras-Whitehill/AP Photo/TT
För fem år sedan tog den arabiska våren fart.
Även om startskottet avfyrades i december 2010, när en gatuförsäljare i Tunisien tände eld på sig själv, var det först i slutet av januari, då demonstrationerna nådde Tahrirtorget i Egyptens huvudstad Kairo, som hoppet om en demokratisk revolution i arabvärlden väcktes på allvar.
Det var därifrån upproren spred sig som en löpeld över Nordafrika och Mellanöstern, vars unga befolkningar ville frigöra sig från auktoritära regimer, bilda rättsstater och leva sina liv på ett sätt som de ofta bara hade sett på Twitter och Facebook.
Ett halvt decennium senare är gnistan död. Den arabiska våren övergick aldrig i en blomstrande sommar, förutom i Tunisien, som för två år sedan röstade igenom arabvärldens mest demokratiska grundlag. För denna belönades den tvärpolitiska gruppen ”dialogkvartetten” med Nobels fredspris 2015.
I övrigt har utvecklingen gått åt fel håll. Enligt en egyptisk människorättsaktivist är bakslagen till och med större än vad många trodde var möjligt (TV4 25/1 2015). Den lilla frihet och det lilla välstånd som fanns före revolutionen är borta. Egyptens militärdiktatur är hårdare än någonsin, även om företrädarna maskerar sig i civila kläder.
Liknande tillbakagångar syns nästan överallt. Terrorsekten Islamiska staten, IS, sprider skräck i sitt självutropade kalifat och förföljelsen av religiösa minoriteter har eskalerat.
Libyen har kollapsat och IS inflytande i regionen ökar. I Bahrain är demokratirörelsen krossad och i Jemen pågår ett blodigt inbördeskrig, som i princip utkämpas mellan Saudiarabien och Iran. Samtidigt plågas Syrien av en långdragen och tillsynes olöslig konflikt, som inte bara påverkar det enskilda landet, utan även grannländerna och Europa, som inte vet hur de ska hantera de miljontals människor som flyr för sina liv.
Isigare än så blir inte en arabisk vår.
Därmed inte sagt att den demokratiska revolutionen bara var en dröm som gick i kras. Även om misslyckandena är ett faktum, och alldeles för många har fått plikta med sina liv, väcker massiva protester en ny medvetenhet hos befolkningen om att en annan verklighet är möjlig.
På femårsdagen av den första demonstrationen på Tahrirtorget skrev Gunnar Jonsson, ledarskribent för oberoende liberala Dagens Nyheter, att ”Mubaraks förtryck ledde till hans fall. Förr eller senare är det dags igen.”
Så kommer det sannolikt att bli. Det är betydligt svårare att förtrycka en person som har känt att friheten är inom räckhåll, än någon som knappt kan föreställa sig alternativen. Även om den revolutionära gnistan har dött, kommer det därför i flera decennier att finnas spår av glöd som ligger och pyr under ytan. Människor som bara väntar på den tändande gnistan.
Susanne Nyström