Förmågan att skapa framtidstro, även bland dem som ogillar honom, blir avgörande för Donald Trumps chanser att lyckas som president. Foto: Alex Brandon/AP Photo/TT
Så var det klart, Donald Trump har svurits in som USA:s 45:e president.
En populist ända ut i fingerspetsarna har blivit en av världens mäktigaste män. Om det kan man tycka mycket, men det är någonting som både du och jag och alla andra har att förhålla oss till.
När amerikanska presidenter håller sitt installationstal brukar de strö bevingade ord omkring sig, vädja om enighet och slå an en försonande ton efter en uppslitande valrörelse. Tacka sin motståndare i presidentvalet, den här gången demokraten Hillary Clinton, som satt bland gästerna.
Men det gjorde inte Trump. I stället målade han upp en dystopisk bild av ett förött och skövlat land med kriminalitet, stängda fabriker, arbetslöshet och skolor som inte alla har råd med. Att en hel del statistik pekar i en helt annan riktning tycktes inte bekymra honom det minsta.
För nu ska USA ”be great again”, en slogan som han lånat från Ronald Reagans valkampanj 1980.
Hur nu det ska gå till?
Problemet är att det vet han nog inte själv. Visst, han är en idéspruta, men vad som går att genomföra och hur är en helt annan sak. Man river till exempel inte upp internationella handelsavtal som Nafta och Stillahavsavtalet, globala klimatavtal som det som slöts i Paris 2015 eller det nukleära avtalet med Iran i en handvändning.
Amerika har sagt sitt och valt Donald Trump till president. Nu gäller det för honom att leverera på löpande band och leva upp till alla sina löften.
Med hjälp av bland annat eventuella tullmurar, och satsningar inom energisektorn, på kol och på skiffer, på en storskalig upprustning av många av landets förfallna stadskärnor, och en hel del annat, ska Trump bli ”den största jobbmakaren Gud skapat”, som han själv uttryckt det.
Med Syrienkrisen, de ansträngda relationerna till Ryssland och Kina, ett krig mot terrorismen, som är som att slåss mot väderkvarnar, en amerikansk ekonomi i behov av helrenovering, den ineffektiva sjukförsäkringsreformen ”Obamacare” och alla andra in- och utrikespolitiska problem lär Trump ha att göra de kommande åren.
Men den största utmaningen blir att försöka ena ett splittrat land med ett splittrat folk där politiska partier under decennier glidit allt längre ifrån varandra och där motsättningarna minoritetsgrupper emellan ökat och fortsätter att öka.
I valkampanjen bidrog Trump själv till den växande polariseringen genom sin buffliga retorik och genom sina ständiga angrepp på det Washington-etablissemang som han nuförtiden själv är en betydande del av. Frågan är hur han ska lyckas med konststycket att ena USA. Det är det ingen som vet, allra minst Trump själv.
Visst talade Trump i sitt installationstal om att ena USA och att landet är som en familj. Men samtidigt var det väldigt tydligt att han främst talade till sina anhängare. Han gjorde faktiskt inte några större försök att ena Amerikas splittrade befolkningen.
Det är också lite märkligt att Trump, som egentligen förlorade presidentvalet med tre miljoner röster, står och berättar vem som har tagit makten över Washington och över USA.
Lägg därtill att fler ogillar än gillar Trump. Mellan 30 och 40 procent av landets befolkning godkänner hans arbete hittills, en siffra som brukar vara över 60 procent oberoende från vilket parti den tillträdande presidenten kommer.
Utmaningarna är många för en främst utrikespolitiskt oerfaren amerikansk president som inte sällan svajar i sina åsikter och understundom säger mot sig själv. Budskapet i installationstalet var hårt och oresonligt och inger snarare farhågor och oro än tillförsikt och hopp.