Inkomstklyftorna växer. Det har de gjort ända sedan 1980-talet. Både andelen rika och andelen fattiga hushåll har blivit fler.
Så kan man kort och koncist sammanfatta tidningen Dagens Samhälles granskningav de ekonomiska skillnaderna.
Det är i sig ingen nyhet. Att inkomstklyftorna växer är det många som slagit fast.
Sedan början av 1990-talet har de vuxit snabbare och mer i Sverige än i något annat västland, konstaterar till exempel Michael Förster, en av forskarna bakom organisationen OECD:s granskning av de växande klyftorna i västvärlden. ( SVT Nyheter 12/5 2014)
Är det ett problem?
Att de rika blir fler och rikare är i sig inget problem, i varje fall inte så länge de solidariskt drar sitt strå till finansminister Magdalena Anderssons (S) lador, och snällt och lydigt betalar den skatt som de ska betala. Att de fattiga blir allt fattigare och allt fler är däremot ett problem.
I Skellefteå har antalet hushåll med låg inkomst i förhållande till riksmedianen ökat från 11,1 till 12,4 procent mellan 2011 och 2015. Samtidigt som antalet hushåll med hög inkomst har ökat från 3,8 till 5,2 procent. Andelen hushåll med medelinkomst har därmed minskat från 85,1 till 82,4 procent.
Alltså: Klassklyftorna har ökat.
Siffrorna ser lite annorlunda ut i Arvidsjaur, Malå, Norsjö och Robertsfors, men slutsatsen blir densamma, inkomstklyftorna ökar. Arjeplog är kommunen som går mot strömmen. Där har de minskat, om än marginellt.
För inte så länge sedan lovade Annie Lööf på Centerpartiets kommundagar att partiet skulle arbeta för att minska både de ekonomiska och de regionala klyftorna.
Nu är det civilminister Ardalan Shekarabis (S) tur att vara bekymrad, och det är han med all rätta: ”Det är oroande och jag vill påstå att klyftorna har ökat inte bara fem utan de senaste tio åren. Vi ser också att desto mer klyftorna växer så ökar också skillnaderna mellan olika delar av vårt land och det påverkar sammanhållningen och tilliten i vårt samhälle.” ( SVT Nyheter 16/2 2017)
Det är dags att gå in i den berömda verkstaden.
Det är bra att både riksdagens majoritet och minoritet ser de ökande inkomstklyftorna som ett problem. Det borde betyda att det finns förutsättningar för en blocköverskridande överenskommelse, till exempel kring arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen.
Problemet är bara att vägen mot ett mer jämlikt samhälle ser så olika ut.
Det har sagts många gånger förr, men tål att upprepas igen: Den snabbaste vägen ur fattigdom är ett jobb. Inte minst i tider som dessa när ersättningarna från inkomst- och socialförsäkringarna inte har ökat i samma takt som lönerna.
Det behövs fler enkla jobb, som inte kräver någon lång utbildning, det behövs mer och fler rut- och rotjobb, det behöver bli billigare att anställa, inte minst ungdomar och utrikes födda – och en hel del annat också. Men det förslag som den rödgröna regeringen i varje fall inte gör vågen inför.
Dagens Samhälle konstaterar att inkomstklyftorna ökar i 286 av Sveriges 290 kommuner. Jo, det är som den förre S-ledaren Håkan Juholt konstaterade redan 2011: ”Någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle.”
Men om någonting håller på att gå sönder så är det väl dags att med gemensamma krafter försöka laga det.
Undersökning efter undersökning visar att Sverige inte är de lika möjligheternas land, hur gärna vi än vill att det ska vara det. För att motverka det och fattigdomen behövs politisk vilja, och kanske ett och annat ideologiskt jobbigt beslut. Frågan är om alternativen är mer lockande.