Foto: TT
Häromdagen skrev representanter från ”Medelklassupproret” en debattartikel där de gick till storms mot lägre inkomstskatter. ”Vi behöver inga fler privilegier. Sluta fjäska för oss!”, var deras rappa uppmaning till alliansregeringen. Och, får man förmoda, även till Socialdemokraterna, som ju också vill behålla det femte jobbskatteavdraget.
Inom svensk politik har ”medelklassen i storstäderna” blivit ett etablerat begrepp. Det parti som sägs förstå denna väljargrupp förutspås ha goda chanser att lyckas, Miljöpartiets framfart i Stockholm förklaras inte sällan utifrån den analysen. Av samma skäl antas det gå bra för Stefan Löfven (S) i opinionen; de attraktiva medelklassväljarna tycks föredra pragmatik och mittenpolitik. Därför är det bra att ”Medelklassupproret” visar att inte alla från nämnda klass suktar efter skattelättnader. Inte heller arbetarklassen eller underklassen är homogena grupper med likriktade åsikter om inkomstskatter och politik.
Man kan mycket väl ha invändningar mot ett ytterligare jobbskatteavdrag och regeringen förtjänar kritik för sin fantasilöshet. Politiker fokuserar mycket riktigt på att lägga livet tillrätta för den livspusslande medelklassen, rut-avdraget för läxhjälp är ett av flera exempel på det. Bättre vore det om politiker la energi på att ta tag i samhällsproblem som drabbar dem som är i större behov av samhällets hjälp.
Kritiken mot politikens medelklassfixering är välkommen, men medelklassdebattörerna går sedan vilse i skattedebatten när de målar upp en mardrömsbild av Sverige. Vi har världens näst högsta skattetryck och brukar tävla om topplaceringen med Danmark, våra marginalskatter är högst i världen. Svensk välfärd står sig dessutom väl vid internationella jämförelser, så bra att vi toppar exempelvis FN:s Human Poverty Index som mäter bland annat livslängd, hälsa och levnadsstandard.
Medelklassaktivisterna menar att det ändå är viktigt för dem, utifrån en privilegierad position, att sätta ner foten mot inkomstskattesänkningar. ”Solidaritet handlar om att se sig själv i andra”, skriver de. (Aftonbladet, 2013-09-17). Om man nu vill försöka ”se sig själv i andra”, vore det klädsamt att skänka en liten tanke till alla lågavlönade som jobbskatteavdragens extra tusenlappar har betytt mest för.
Det är en sak att argumentera för att människor med högre inkomster ska betala hög skatt, en annan att raljera över ”mer pengar i plånboken” när man själv har det så gott ställt att man kan fnysa åt de där extra tusenlapparna.