Vård eller fängelse?
Lagligt eller kriminellt?
Det finns få frågor som upprör så mycket som narkotikapolitik.
Nu börjar narkotikafrågan åter smyga sig in på den politiska agendan efter flera års frånvaro. I förra veckan överlämnade Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen förslag till regeringen på åtgärder som ska leda till färre narkotikarelaterade dödsfall i Sverige. Dödstal som fortsatt är de näst högsta i hela EU.
Det handlar om bättre tillgång till behandling med metadon eller buprenorfin, om bättre tillgång till sprutbyte och om att göra överdosmotgiftet Naloxon tillgängligt för patienter, närstående och för personal inom polisen och socialtjänsten, vilket inte är lagligt i dag.
Nästan samtidigt presenterade Liberalernas arbetsgrupp för partiets nya socialpolitik ett förslag som innebär att göra eget bruk av narkotika lagligt. Men det är en idé som splittrar både parti och riksdag. De flesta riksdagspartier har varit överens om att det ska vara förbjudet att använda narkotika i Sverige.
Liberalernas rättspolitiske talesperson Roger Haddad tycker också att förslaget är dåligt: ”Liberalerna är inte för att avkriminalisera eget bruk när det gäller narkotika. Vi vill att polisen ska ha möjlighet att kunna gripa in och att vi ska kunna döma personer till exempelvis vård, säger han till SVT Nyheter. Det är ett klokt ställningstagande.
Att Sverige har näst flest narkotikarelaterade dödsfall i hela EU, bara Estland är värre, är naturligtvis ett underbetyg åt svensk narkotikapolitik. Det är inte acceptabelt att 900 personer dör varje år i narkotika- och läkemedelsförgiftningar.
Så långt är det lätt att vara överens.
Men sedan börjar problemen. Många av dem bottnar i brist på kunskap. Det finns en omfattande forskning kring sambandet mellan svensk alkoholpolitik och hur det påverkar konsumtion och missbruk. Den som söker liknande forskning kring narkotikapolitiken hittar inte mycket.
Däremot finns det en hel del internationell forskning som ifrågasätter nyttan av en nolltolerans mot narkotika. Den menar att ett kriminaliserat narkotikamissbruk riskerar att leda till att färre söker vård. Men det är internationell forskning och det är ingenting som säger att det som fungerar i andra länder också fungerar i Sverige.
Därmed inte sagt att det bästa är att legalisera narkotikan, som då skulle kunna säljas fritt som alkohol eller tobak, eller ens avkriminalisera den, vilket innebär att narkotikan fortfarande inte skulle få säljas fritt, men att den som använder narkotika, i till exempel medicinskt syfte, inte begår ett brott.
Svensk narkotikadebatt har alltför länge präglats av polarisering och ett envetet skyttegravskrig. Det har varit ont om grå schatteringar mellan slagorden.
Även om Liberalerna är splittrade i frågan om synen på eget bruk av narkotika så finns det en rörande samsyn kring målet; att det handlar om sjuka och utsatta människor som behöver hjälpas. Men räkna ändå med en tuff debatt på Liberalernas landsdagar i höst.
Att samhället ska göra sitt yttersta för att hjälpa de personer som hamnat i ett narkotikaberoende, eller något annat beroende, borde vara en självklarhet. Förutom den rent mänskliga aspekten handlar det om stora pengar; en manlig amfetaminist kostar samhället runt 1,7 miljoner kronor per år, en kvinnlig cirka 1,4.
Parallellt med satsningar på missbruksvård i allmänhet och narkotikavård i synnerhet behöver polisen lägga mer resurser på att komma åt de organiserade langarna och smugglarna. I slutändan handlar allt om kvalitet; på behandlingen och på polisens arbete.
Hur kvalitet ska definieras och hur resultaten kan förbättras är vad narkotikadiskussionen primärt borde handla om.