STOCKHOLM 2014-12-27 Decemberˆverenskommelsen. SprÂkrˆren Gustav Fridolin och ≈sa Romson (MP), statsminister Stefan Lˆfven (S) och Alliansens partiledare Anna Kinberg Batra (M), Annie Lˆˆf (C), Jan Bjˆrklund (FP) och Gˆran H‰gglund (KD) meddelar vid en presstr‰ff i riksdagen att extravalet i mars inte blir av eftersom partierna kommit ˆverens om hur Sverige ska kunna styras av en minoritetsregering. Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060
Det är årets sista dag. Årskrönikor och tillbakablickar möter en hela tiden. Vad minns man, vad vill man minnas, vad vill man helst glömma?
2014 utsågs till supervalår med val till Europaparlamentet, till riksdagen, regioner och landsting, till kommuner och i Skellefteå därtill en folkomröstning om en bro över en älv.
Inrikespolitiskt är det svårt att inte tänka på valen när året ska summeras. Framför allt valet till riksdagen, eller rättare sagt statsminister Stefan Löfvens, och Socialdemokraternas, svårigheter att förhålla sig till makten. Carl Bildts tal om en ”rödgrön röra” tycks vara lika aktuellt i dag som när uttrycket myntades 1994.
Finansminister Magdalena Andersson (S) var först ut. I en intervju i Dagens Nyheter konstaterade hon att: ”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar”. Kritiken kom från politiker och ledande ekonomer. Men Andersson stod på sig och det slutade med en KU-anmälan. Jonas Jacobsson Gjörtler (M), finansutskottet, vill att KU ska undersöka om finansministern brutit mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.
Men den stora cirkusen var det statsminister Stefan Löfven (S) som stod för. Valresultatet blev som det blev, Sverige blev omöjligt att styra, ändå agerade Socialdemokraterna initialt som vore det möjligt. Löfven ömsom skällde, ömsom bjöd han in till blocköverskridande överläggningar. En taktik som inte var framgångsrik, skulle det visa sig. Den facklige mästerförhandlaren kammade noll. Löfven lyckades aldrig slå in en kil i Alliansen. Vad som föregick i maktens korridorer är ännu så länge en väl förborgad hemlighet.
Vems fel är avhängigt av vilken sida den politiska mittlinjen man befinner sig. Låt mig bara få konstatera att Löfvens uppdrag från talmannen var att bilda regering och kunna presentera ett budgetförslag med större stöd än Alliansens.
Till slut segrade dock förnuftet, eller vad man nu ska kalla det. Vem som ska ta åt sig äran av att ha rott Decemberöverenskommelsen iland är även det avhängigt av vilken sida den politiska mittlinjen man befinner sig. Dock är ingenting längre som förut. Det kan man vara säker på.
En annan sak man kan vara säker på är att Alliansen spelar ett högt spel. Hela deras upplägg bygger på en borgerlig valseger 2018. Om inte det blir så tvingas Alliansen mer eller mindre stillatigande acceptera åtta år av rödgröna budgetar. Dock var det nog inte riktigt så det var tänkt.
Med dessa tillbakablickande ord vill jag passa på att önska ledarsidans läsare ett gott nytt år.