Operahuset i Sydney omgivet av en rödsprucken, röktung himmel från de australiska skogs- och markbränderna.
Det börjar, bokstavligt talat, brinna i knutarna för den liberalkonservativa regeringen i Australien.
Bushbränderna, som framför allt härjat i landets östra delar under de senaste månaderna, har ännu en gång kommit att bli en brännande het fråga på den politiska dagordningen. Med hundratals förstörda hus och flera dödsfall, både hos allmänheten och det hårt arbetande brandförsvaret, har pressen ökat på premiärminister Scott Morrisson att trappa upp engagemanget i klimatfrågan.
Samtidigt sitter Morrisson i ett skruvstäd. Hans parti, Liberals, har länge kämpat med klimatfrågans utmaningar – dock inte främst som ett ovedersägligt faktum, utan som en obekväm politisk törn. Den borgerliga australiska regeringen tackar säkerligen sin lyckliga stjärna för att det inte hålls parlamentsval i dag.
Den stora gruv- och kolindustrin, som agerar ekonomisk ryggrad i delstaten Queensland, var det som kostade den australiska socialdemokratin chansen att bilda regering efter sommarens parlamentsval. Det är alla politiska bedömare tämligen överens om. Att Labour lyfte fram klimatfrågan provocerade arbetarklassen inom gruvnäringen.
Hade samma valkampanj hållits i dag hade de borgerliga med stor sannolikhet fått det mycket hett om öronen.
Det ska dock sägas att dramatiska, nästan apokalyptiska bränder knappast är ett nytt fenomen i Australien. Medan Indien har sin monsunsäsong har Australien sin brandsäsong.
Bland australiensare har de värsta bränderna fått namn påminnande om historiska börskrascher: Ash Wednesday, askonsdagen, och Black Saturday, svarta lördagen, tillhör de mest kända. Den senare som inträffade så sent som 2009 och kostade 180 människor livet i delstaten Victoria.
Även om enskilda bränder historiskt sett har haft mer ödesdigra konsekvenser, i antal förlorade människoliv, menar både brandexpertis och klimatforskare att årets bränder inte går att särskilja från klimatkrisen. Dels började bränderna ovanligt tidigt, dels är omfattningen och antalet bränder historiskt sett stort.
Brittiska The Guardian har rapporterat om att brandkårer vid ett tillfälle bekämpade en 6 000 kilometer lång eldfrontlinje i delstaten New South Wales.
Regnbrist och torka har bidragit till den snabba spridningen. I flera delar av landet har förutsättningarna för bränder antingen varit mer fördelaktiga än genomsnittet – eller slagit rekord. De genomsnittliga förutsättningarna mäts mellan nu och 1950.
Premiärminister Scott Morrisson återkom i dagarna från en familjesemester på Hawaii. Tondövheten i att lämna landet, mitt under brandkrisen, tvingade honom att bryta resan i förtid samt att be nationen om ursäkt. Samtidigt fortsätter Morrisson att snarstucket kritisera de som kräver större engagemang för klimatfrågan.
Efter att den svenska klimataktivisten Greta Thunberg twittrat om bränderna i Australien svarade Morrisson irriterat att hans jobb inte var att imponera på människor utanför landet. Inte heller vill han träffa en uppmärksammad samling av 23 före detta australiska brandchefer som pekar på klimatkrisen som bakomliggande orsak till bränderna.
Scott Morrisson kommer dock förr eller senare att tvingas inse att klimatfrågan är lika mycket en existentiell fråga för mänskligheten som för den borgerliga regeringens trovärdighet.
Det är dags för den australiska högern att brinna för klimatfrågan.
Csaba Bene Perlenberg