Det finns många familjer där vardagen inte går ihop. Det är många barn som far illa, vars trygga punkt kanske finns i skolan, på förskolan, med kompisar, i den delen av vardagen. Där stabilitet inte finns inom ramen för hemmets väggar och där annat familjärt stöd behövs. Det gäller såklart inte bara sommaren, det är något som pågår varje dag, året om.
Orsaken att det blivit så är skiftande. Ibland kan föräldrar inte ta hand om sina barn, på kort eller på lång sikt. Därför är det så otroligt viktigt att det finns skyddsnät som stöttar barn och ungdomar, som kan hjälpa familjer när livet inte fungerar. Familjehem och stödfamiljer är ett av de skyddsnäten i samhället.
Och i denna krönika vill jag skicka med en vädjan kring det. Alla barn har rätt till ett tryggt hem.
Min fru och jag beslutade för ett par år sedan, i samförstånd med våra egna barn, att vi skulle våga ta klivet in att vara familjehem. Hos oss har det sedan dess funnits tre familjehemsbarn. Varav den ena pojken nu åter bor merparten av tiden hos sin mamma. I en situation där hon under något år behövde möjlighet för att komma på fötter fick vi hjälpa till. Det är fint att se och få uppleva att med bättre förutsättningar kan saker gå åt rätt håll. Livet kan förbättras för såväl förälder som barn, när det finns en tryggare bas att stå på.
Ofta när vi pratar med andra om att vara familjehem så får vi höra att det är en fin insats vi gör och att det är bra gjort. Det är glädjande att höra. Något jag reflekterat över är att många också ofta säger ”vi har också funderat på att vara familjehem”. Men det stannar tyvärr just bara där, vid tanken.
Jag har all förståelse och respekt för att alla har olika förutsättningar. Det är ett stort beslut att öppna upp sitt hem från den invanda vardagen och släppa in ett främmande barn i hemmet. För att ge stöd, uppmärksamhet, kärlek och omtanke. Det är ett stort kliv att ta. Men det ger också så otroligt mycket tillbaka.
Behovet av kontaktfamiljer och familjehem är stort, större än tillgången. Och jag vet att socialsekreterare och handläggare på socialkontoret verkligen sliter för att lösa situationen för så många barn som möjligt. Men att resurserna inte riktigt räcker till. Vi kunde exempelvis i Norran den 16 juli läsa om ett barn i Skellefteå som väntat i två år på en kontaktfamilj.
Jag vill verkligen uppmana till eftertanke; Är det så att du/ni har en stabil och trygg familjesituation och i praktiken skulle kunna ha möjlighet att ta emot och hjälpa ett barn? Överväg det, våga ta steget, ta kontakt med socialtjänsten i samtal kring hur det går till och hur det skulle kunna se ut just för er.
Barn rår inte för att de föds in i eller hamnar i besvärliga förhållanden. Har du möjlighet att öppna upp ditt hem och ditt hjärta?
Så kan det göra verklig skillnad i någons liv.