Solidaritet är att dela med sig av sitt hjärta

För drygt två månader sedan inledde Ryssland sitt storskaliga militära angrepp mot Ukraina.

En oprovocerad och oförsvarlig (och en hel del annat) invasion. Ett försök att störta en demokratisk regering, vald av det ukrainska folket.

De som drabbats hårdast är civila – män, kvinnor och barn. Invasionen har krävt tusentals dödsoffer, tvingat över 10 miljoner på flykt och orsakat oändligt stort humanitärt lidande.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Det finns ett i sammanhanget användbart substantiv – solidaritet.

Enligt uppslagsverket Nationalencyklopedin (NE) innebär det en ”sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp”.

Det är en vacker tanke. Att vi ska hålla samman och hjälpas åt.

Det har Skellefteå gjort, det har Sverige gjort, det har stora delar av världen gjort. Rysslands president Vladimir Putin finner nuförtiden sina få kvarvarande ”vänner” i diktaturer som Belarus, Nordkorea och Kuba. Och kanske några till.

Det arrangeras stödgalor, det demonstreras, det arrangeras loppmarknader. Flitiga män och kvinnor, vuxna och barn handarbetar, säljer sina alster och drar på så sätt in pengar till Ukrainas folk.

Insamlingsgalan ”Hela Sverige skramlar” har hittills dragit in 75,8 miljoner kronor. Det gör galan till den största någonsin i Sverige.

Genom sin välgörenhetsstiftelse Akelius Foundation har den svenske entreprenören och filantropen Roger Akelius dubblat alla donationer upp till tio miljoner kronor som under mars skänktes till organisationerna UNHCR (Förenta nationernas flyktingkommissariat) och UNICEF (Förenta nationernas barnrättsorganisation).

Heder åt alla som lever efter devisen att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något. Få nämnda, ingen glömd.

Själv tillbringade jag stora delar av lördagen på Svenska kyrkans försäljning till förmån för Ukraina. Plockade fram, plockade bort, sålde saker som skänkts. Hur mycket det gav är i skrivande stund okänt. Men de som ”varit med förr” sa att det gått bra.

Hjälpbehovet är oändligt, och kommer så att vara under lång tid framöver.

Statsminister Magdalena Andersson (S) har redan öppnat skattekistan ett antal gånger. Det kommer hon att behöva göra i fortsättningen också. Och varför inte tillfälligt öka skattereduktionen för gåvor.

Det är svårbedömt vilken effekt det hade fått, men det hade varit en snygg gest från regering och riksdag.

För ingen kan göra allt, men alla kan göra något.