Regionrådet Peter Olofsson (S), med rödgröna kolleger, måste arbete hårdare med den egna budgeten innan de gläds åt andras pengar.
Utanförskap och stödbehov ser olika ut beroende på vilken del av landet som fokus sätts på.
Malmös och Göteborgs omvittnade problem är inte desamma som glesbygdens utmaningar och våndor.
Förvisso delar de både nämnda storstadskommunerna och glesbygden liknande problem med en otillräcklig skattebas, men vad gäller service och tjänster står sig storstäderna stabila.
Det är inte främst brist på arbete som är exempelvis Västerbottens problem. I december hade regionen landets lägsta arbetslöshet: 5,6 procent jämfört med riksnittets sju. Parallellt med den låga arbetslösheten finns dock stora rekryteringsproblem.
För att jämna ut förutsättningarna och de ekonomiska skillnaderna finns den kommunalekonomiska utjämningen med inkomstutjämning, kostnadsutjämning, strukturbidrag, införandebidrag och regleringsbidrag/regleringsavgift. Systemet är på väg att reformeras för att göra det anpassat och optimerat till den situation som nu råder gällande befolkningsutvecklingen, digitaliseringen och övriga samhällsförändringar.
För Västerbottens del kan det visa sig vara en bra affär att reformera omfördelningssystemet där rika kommuner solidariskt delar med sig av välståndet till mindre bemedlade.
Regionråden Peter Olofsson (S), LiseLotte Olsson (V) och Emma Lindqvist (MP) betackar sig för ”allmosor” i en debattartikel i Norran (9/1 2019), som propagerar för förändringarna av utjämningssystemet, förändringar som gynnar just glesbygden. Det rödgröna regionstyret ser fram emot de 240 miljoner kronor extra som kommer att komma Västerbotten till del.
Det är välkomna pengar för ett rödgrönt styre som fortsatt har stora problem med att sköta sin egen ekonomi. Förvisso gjorde det före detta landstinget ett positivt resultat på 145 miljoner kronor under 2017 (det senaste året som det finns ett helt bokslut över), men samtidigt var det ett underskott mot budget på tio miljoner.
Och även om balanskravet var positivt med 132 miljoner kronor var detta i huvudsak tack vare realisationsvinster från landstingets värdepappersportfölj. Landstingets verksamheter gick med ett totalt underskott på 360 miljoner kronor. Därtill fanns omfattande revisionskritik mot landstingsstyrelsen för att den hade haft svag styrning och kontroll, samt att ett bristande ledarskap bidragit till att försämra resultaten.
Delårsrapporten i augusti gav heller inte upplyftande framtidsutsikter. Verksamheterna visade ett underskott på 286 miljoner kronor mot budget, och även om det i oktober prognostiserades att helårsresultatet skulle landa på plus 143 miljoner räknade inte landstinget med att nå det finansiella målet om minst 1,7 procent av skatteintäkter och statsbidrag.
Det kvittar hur mycket extra pengar regionen får i samband med ett nytt fördelningssystem om det inte finns vilja eller kompetens att hantera den egna verksamhetens ekonomi.
Ibland handlar inte olikheterna mellan kommuner och landsting enkom om demografi och arbetsmarknad. Det handlar också om bristande ledning och styrning från den ansvariga politiken.
Det är inte nya pengar Region Västerbotten behöver.
Det är en ny politisk ledning.
Csaba Bene Perlenberg