För inte alltför många årtionden sedan sågs rökningen som någonting modernt, framgångsrikt och sexigt.
Det är svårt att tänka sig många av Hollywoods stjärnor utan en cigarett i munnen. Kungar rökte. Presidenter rökte. Olof Palme rökte offentligt. Centerledaren Thorbjörn Fälldin bolmade på sin pipa. Det gjorde även författaren Torgny Lindgren.
I början av 1900-talet var en överväldigande majoritet av västvärldens män rökare och det dröjde inte länge förrän kvinnorna följde efter. Eftersom nästan alla rökte betraktades det inte som en riskfaktor. Det var inte förrän på 1950-talet som forskarna på allvar började förstå sambandet mellan rökning och cancer.
Nuförtiden är det ingen som ifrågasätter rökningens skadliga påverkan på hälsan.
Hur mycket rökningen kostar samhället är svårt att veta på kronan och öret. Det blir kvalificerade gissningar och uppskattningar. Men enligt en undersökning som Cancerfonden och Skandia gjort handlar det om över 31 miljarder kronor varje år. Det motsvarar hela primärvårdens kostnader för alla allmänläkare och sjuksköterskor.
Det är den typen av jämförelser man måste ha i åtanke när det utökade rökförbudet diskuteras och kritiseras. För nu är det slutrökt på Sveriges uteserveringar. Likaså på lekplatser, busshållplatser och i taxizoner, på idrottsanläggningar, vid vissa entréer och på perronger.
Umeå kommun ville gå ett steg längre och införa en rökfri zon i hela centrum. Men beslutet överklagades av regionpolitikern Thommy Bäckström (L). Förvaltningsrätten gav honom rätt med ett så kallat interimistiskt beslut. Det gäller tills ett slutgiltigt kommer.
När det första rökförbudet infördes 2005 fanns det de som högljutt protesterade. Nu när det andra och utvidgade rökförbudet införs hörs precis samma argument. Krogar och kaféer kommer att tömmas på gäster, det är en rättighet att röka. Moralism, överförmyndarmentalitet. Invektiven är många. I Almedalen kedjeröker Liberala ungdomsförbundet i protest mot rökförbundet.
Det finns alltid en bortre gräns för hur mycket samhället ska få/kunna bestämma över enskilda individer. Det är en diskussion som måste hållas levande. När gränsen är nådd så är den nådd. Uppenbarligen tycker LUF att ofrihetens klocka klämtar för rökförbudet. ”Människor måste få göra vad de vill med sina egna kroppar", säger LUF-ordföranden Joar Forssell till Aftonbladet.
Den ståndpunkten är inte svår att respektera, även om jag har en annan uppfattning och en annan tolkning av begreppet frihet.
För det första: Om en människas frihet (= rökarens) begränsar en annan människas frihet (= astmatikerns). Vems frihet har då företräde? Det finns begränsningar även i det liberala frihetstänket. För astmatikern kan tobaksröken handla om betydligt mer än att slippa lukten. I värsta fall kan det innebära en resa till närmaste akutmottagning.
För det andra: Om nu människor ”måste få göra vad de vill med sina egna kroppar” infinner sig följdfrågan: Om någon som gjort vad hen vill med sin kropp (= rökt i stora delar av sitt liv) i vilken omfattning ska sjukvården ta hand om den person som avsiktligt utsatt sig för en mängd skadliga ämnen? Det är en fråga som måste börja diskuteras.
Under tiden vi fungerar kan politiken göra betydligt mer än i dag för att nå målet om ett rökfritt Sverige 2025. Som att införa ett utökat rökförbud till exempel.