Livet är skört, oerhört skört.
Ena sekunden levnadsglad, positiv och optimistisk i nästa ett vårdpaket i respirator.
Då kommer den oundvikliga frågan: Donation eller inte. Har man anmält sig till donationsregistret, som 1,7 miljoner svenskar har gjort, finns det inga formella problem. Om man inte gjort det förväntas man enligt lagen vara positiv till donation, men det är upp till de närstående att försöka tolka hur man vill ha det.
Det här är en fråga som är svår att hantera – både för sjukvårdspersonal och för de anhöriga. Inte minst för de anhöriga eftersom döden inte ser ut som den brukar göra. Den kalla, bleka och stilla döden har ersatts av en vad Anna Forsberg, sjuksköterska och forskare vid institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet, kallar en varm död (Fokus forskning: Lunds universitets forskningsmagasin). Hjärnans funktioner har oåterkalleligt fallit bort samtidigt som andning och blodcirkulation upprätthålls på konstgjord väg. Då kan det vara svårt att inse att personen är död.
Dagens donationsregister fungerar dåligt. Alltför få har berättat vad de vill. Så kan vi inte ha det. Inte när varje donator kan donera upp till åtta organ, alltså har potential att rädda åtta liv. Inte när bristen på organdonatorer gör att liv som hade kunnat räddas inte kan räddas. Vid årsskiftet 2018/2019 behövdes 807 organ. Under 2018 har 182 avlidna personer kunnat hjälpa andra svårt sjuka genom att donera sina organ. Samtidigt har 30 personer dött i väntan på en transplantation (livsviktigt.se som ges ut av Socialstyrelsen).
I somras lämnade regeringens utredare Sten Heckscher över betänkandet ”Organbevarande behandling för donation” (SOU 2019:26) till socialminister Lena Hallengren (S). I den föreslås bland annat att närståendes vetorätt tas bort. Men det räcker inte, långt därifrån. Därför är det positivt att det börjar röra på sig i flera partier.
Kristdemokraterna har sneglat mot Nederländerna. Där är alla anslutna till ett donationsregister. De som inte vill donera organ och/eller vävnader måste aktivt säga nej. KD förutsätter alltså att alla som inte säger nej vill donera organ/vävnader. Frågan ska diskuteras på partiets riksting i november. Partiledningen har sagt ja.
Centerpartiet och Vänsterpartiet har landat i liknande förslag. Det har även Liberalerna gjort. Men där poängterar partiets sjukvårdspolitiska talesperson Lina Nordquist att det är viktigt ”att beslutet hos varje individ alltid ska respekteras, till exempel om man meddelat sin inställning till en anhörig” (Sveriges Radio 28/10 2019).
De är inte svårt att förstå hur Kristdemokraterna med flera tänker. I ett EU-perspektiv har svenskarna den mest positiva inställningen till att donera organ efter sin död. 82 procent säger ja i en undersökning som gjordes för några år sedan. I Spanien, som har flest organdonatorer, säger 61 procent ja.
Med dessa siffror i bakhuvudet borde det finnas fler donatorer och fler organ att donera i Sverige.
Det hade varit väldigt bra om donationsfrågan fick större utrymme i den politiska debatten, i samhällsdebatten.
Organdonation handlar om liv och död, om fortsatt hopp eller krossade drömmar. Visst kan man tycka att staten per automatik inte ska ha rätt till ens organ, som det i princip blir med ett register där man säger ja tills man säger nej. Å andra sidan; att ge andra människor liv är den största och mest värdefulla humanistiska handling man kan göra.
I väntan på lagstiftarna kan alla göra ett aktivt val. Det valet borde alla göra. En dag är det kanske en nära anhörig eller du själv som behöver ett nytt organ.