Norge utmålas allt mer och allt oftare som ett föregångsland inom landsbygdspolitiken.
Norge borde också utmålas som ett föregångsland när det gäller brottsoffer. Norge och Sverige har valt helt olika strategier för ersättning till personer som utsatts för brott och deras anhöriga.
I helgen var det två år sedan terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Fem personer dödades och ett tiotal skadades under den 40 sekunder långa färden innan lastbilen kraschade in i varuhuset Åhléns. Gärningsmannen, den då 39-årige Rakhmat Akilov från Uzbekistan, dömdes till livstids fängelse och livstids utvisning.
I helgen gick också flera partier ut med tankar och funderingar kring en särskild fond för terrorismens offer. Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycker att dagens system fungerar bra. Övriga partier är i olika grad positiva till att frågan utreds. Flera partiet vill också höja skadestånden. Liberalerna och Moderaterna vill fördubbla dem.
Det är bra att frågan om brottsoffrens situation lyfts. Men att snäva in den till att bara gälla terrorismens offer är inte rätt väg att gå. Det doftar populism långa vägar. Vad som behövs är en ordentlig översyn av brottsoffrens ställning och möjligheter till skadeståndsersättning. Det är här vårt västra grannland kommer in i bilden.
Nej, det handlar inte om att på något sätt förringa de känslor och det psykiska lidande som anhöriga till terrorismens offer upplever. Frågan som vi däremot måste ställa oss är: Anhöriga till personer som dödas av rattfyllerister, som misshandlas till döds i nära relationer, som faller offer för det gängrelaterade våldet. Är inte de lika hårt drabbade? Vem står på deras barrikader?
Allt handlar om hur staten agerar och vilket ansvar som staten är berett att ta.
I det fallet kan Sverige lära mycket av Norge. För svenska brottsoffer väntar inte sällan både hårt arbete och lång väntan. Många gånger tvingas brottsoffret själv driva skadeståndsprocessen förbi kronofogdekrav, försäkringsbolag och vidare till Brottsoffermyndigheten. Den bördan borde brottsoffret slippa, de frågorna har staten bättre förutsättningar att hantera.
Så är det i Norge. Där slutar målsägandebiträdets uppdrag inte i och med att dom fallit, utan först när eventuella skadeståndskrav reglerats. Där är det dessutom staten, via Voldsoffererstatning, den norska motsvarigheten till Brottsoffermyndigheten, som betalar ut skadeståndet. Sedan står staten i sin tur för indrivningen.
SVT intervjuade för en tid sedan Ole-Kristian Olsen, informationsansvarig på Voldsoffererstatning. Han berättade om bakgrunden till systemet: I Norge ser man det som samhällets skyldighet att skydda sina medborgare från brott, och misslyckas man med det så har samhället en skyldighet att täcka upp för de skador som brottet medfört (SVT/Nyheter 18/3 2019).
Men det finns ett problem. Och det stavas pengar. Förra året betalade norska staten ut motsvarande 300 miljoner svenska kronor, men fick genom indrivning in endast 74.
En människas liv kan aldrig värderas i pengar. Däremot kan brottsutsatta och deras anhöriga behöva mer hjälp och stöd på vägen mot att i varje fall hjälpligt kunna lägga det hela bakom sig.
Titta på Norge hur de gör, men titta på alla brottsoffer, inte bara offer för terrorismen.