Fler behöver lockas inte bara till polisutbildningen utan även till polisutbildningen i glesbygden.
Vissa framtidsspaningar åldras med mindre värdighet än andra.
”Etableringen av polisutbildningen i Umeå ger Polismyndigheten i Västerbottens län och övriga Norrlandsmyndigheter goda möjligheter att rekrytera unga poliser. Det har hittills varit ett problem, som dock bör vara åtgärdat på något års sikt.”
Det har gått över 18 år sedan ovan citerade ord yttrades av dåvarande justitieministern Tomas Bodström (S) i riksdagen. Han svarade på en skriftlig fråga (2001/02:1468) från tidigare riksdagsledamoten Anders Sjölund (M) från Umeå.
Något års sikt visade sig vara en önskedröm.
Häromdagen kom krislarmet från polishögskolan i Umeå. Endast 88 av 225 platser är fyllda till vårens utbildningsstart. 137 platser står alltså tomma.
Att de 88 antagna elverna kommer att avsluta, eller ens inleda sin utbildning finns det inga garantier för. Reservplatser finns det gott om. Men intresset är svalt.
Till saken hör att av de 88 antagna är 50 distanselever, resten campusplatser.
Det är inte bara Umeå som har problem med att locka polisaspiranter, även om ointresset för polisutbildningen i norr gör att Umeå intar jumboplatsen. Polismyndigheten uppger att endast 651 studerande antagits till de 1 020 platser som finns tillgängliga med start efter nyår.
En del av problemet handlar om att alldeles för många sökande inte håller måttet, trots att polisutbildningen sänkte antagningskraven för några år sedan.
Alldeles för få av rätt virke lockas av ett utsatt och underbetalt yrke.
De 10 000 nya poliserna som regeringen och inrikesminister Mikael Damberg (S) vinnlagt sig om att skaka fram till 2024 riskerar att ge samma resultatet som statsminister Stefan Löfvens (S) utskrattade ambition om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU. Då, 2013, var det sju år kvar till målets infriande.
I dag vet vi hur det gick: Sverige parkerar i botten tillsammans med Italien och Grekland.
Moderaternas förslag till lösning på ordningsmaktens rekryteringskris är enkel: Om man utbildar sig till polis, och arbetar minst fem år i yrket, får man sina studiemedelslån avskrivna.
En sådan lösning hade dock inte gjort mycket för polishögskolan i Umeå. I stället bör det övervägas om det inte ska införas ett särskilt glesbygdsavdrag. Inte bara för polisutbildningen, utan också för andra bristyrken där det finns studieplatser tillgängliga, men där det saknas studerande.
Polisutbildningen ger redan i dag i praktiken en garanterad anställning. Det enda som går att locka med är en avskrivning av studielånen. Möjligen bör det villkoras med en viss tidsbunden tjänstgöring i den region där utbildningen är placerad.
Att göra ett generellt avskrivningslöfte fyller ingen funktion eftersom de mest populära utbildningarna inte dras med glesbygdens attraktionsproblematik.
Svårigheterna för både utbildningar och arbetsgivare i glesbygd att rekrytera studenter och arbetskraft är inte bara ett arbetsmarknadsproblem – eller en fråga om enskilda kommuners och regioners dragningskraft. Det är ett välfärdsproblem.
Polisutbildningen är alldeles för viktig för samhällets bärande funktioner, och ytterst för vår demokrati, för att det ska snålas på generösa lösningar.
Csaba Bene Perlenberg