Vladyslav Zodorin, 26 år och bördig från Odessa, berättar om sina nästan två år i rysk fångenskap.
Dagsransonen var tre skivor bröd och två skedar gröt. Hungern fick stillas med möss, råttor, maskar, tvål. Och så ständig misshandel så brutal att man såg fram emot den med en blandning av fasa och förväntan. Fick man stryk på morgonen visste man att det var avklarat och man kunde slappna av lite under resten av dagen.
Vladyslav Zodorin, 26 år och bördig från Odessa, berättar om sina nästan två år i rysk fångenskap. Han talar lugnt, utan starka känsloyttringar, även om det självfallet syns att han är märkt av denna tid. Idyllen på östra Gotland, där vi sitter, är en absurd kontrast till interiörerna i hans historia. 2019 blev Vladyslav kontraktssoldat i marininfanteriet.
I januari 2022 placerades hans pluton på den berömda Ormön. En månad senare kom det ryska anfallet där ett skarpt meningsutbyte med ryssarna över radion blev ikoniskt. Försvararna vägrade ge sig, besköts och troddes vara döda. Men så var det inte. Ukrainarna hade inte ens några sårade. Däremot sköt ryssarna sönder det allra mesta av utrustningen, däribland den som användes till kommunikation.
De 80 ukrainska soldaterna berövades möjligheter till fortsatt strid, togs till fånga vilket var inledningen till ett helvete. De flyttades mellan anstalter. Mottagning på varje ny plats betydde grov misshandel i enlighet med rysk fängelsetradition. Det hände att fångar slogs ihjäl. Sadismen var utstuderad. En variant var att låta en hund jaga fången i korridoren. En annan variant var att stänga in fem personer i ett torkskåp och dra på fullt tills de nästan kvävdes. Elchocker var rutin liksom order att tvinga grovt undernärda fångar att utföra olika fysiska övningar. Sexuellt våld var vanligt.
Jevgenij Malik, 32, från Poltava. Helvetet i den ryska fångenskapen har satt spår i de ukrainska soldaterna för livet.
Jevgenij Malik, 32, från Poltava bidrar med egna pusselbitar där vi sitter i det gotländska huset. Han tjänstgjorde i en annan marininfanterienhet och försvarade det omringade Mariupol. Den 14 april 2022 tog Jevgenij en telefon från en rysk fånge, ringde hans befäl och kom överens om att ukrainarna skulle överlämna sig. Bakom fanns en order från Zelenskyj att rädda de ukrainska soldaternas liv. Men i stället för snabb utväxling mot ryssar som tagits utanför Kiev, som Jevgenij ville få till, blev det två och ett halvt år i ryskt fängelse.
Av sina drygt 800 dagar i fångenskap räknar Jevgenij till fler än 200 då han blev misshandlad. ”Förhören” kunde vara renodlad tortyrmetod utan annat syfte. Ibland var de övningar för ryska utredare. Men de användes även för att tvinga fram påhittade erkännanden. I Jevgenijs fall ville ryssarna att fångarna skulle ta på sig ansvar för mord på civila i Mariupol – brott som ryssarna själva hade begått. Ukrainare som erkände fick skenrättegångar och långa fängelsestraff.
Alex Voronov är skribent på Liberala nyhetsbyrån
Hur går man vidare efter en sådan upplevelse? Båda killarna har genomgått rehabilitering men fortsättningen är lika viktig där möjligheten att prata om det som hänt är en del. Och så handlar det om upprättelse, dels om att dessa ukrainare blir sedda och bekräftade men också att ansvar kan utkrävas. Vladyslav och hans kamrater har identifierat ett trettiotal ryssar som ansvarat för deras plågor – fängelsechefer, fångvaktare och så vidare, komplett med adresser och telefonnummer.
Kanske kommer det en tid då alla dessa människor ställs inför rätta. Om inte, har ukrainarna sitt välkända sätt att utkräva rättvisa mot dessa individer.