Malin Lernfelt
Mellan den 5:e och 13 juli pågår Falsterbo Horse show. På klassisk mark där det anordnats ryttartävlingar under nästan 100 år möter världseliten i hoppning och dressyr den svenska publiken under en (förhoppningsvis) blå himmel. Även ponnyallsvenskan, amatörtouren, islandshästar och en massa annat finns på programmet. Att Falsterbotävlingarna tillhör det bästa och mest älskade inom svensk ridsport, finns det ingen tvekan om. Därför var upprördheten också stor när arrangören i våras meddelade att man slutit ett sponsoravtal med en person i Abu Dhabis kungafamilj, sheikha Fatima bint Hazza bin Zayed al Nahyan, och hennes verksamhet Al Shira’aa Stables och att tävlingen bytt namn till Al Shira’aa Falsterbo Horse show.
I såväl traditionella som sociala medier gick debattens vågor höga och ibland fanns det en och annan som gick över gränsen, men i regel var de invändningar om sportwashing och det problematiska att FHS vars publik i hög grad består av hästälskande kvinnor, låter en företrädare för ett land där kvinnor är andra klassens medborgare använda tävlingarna för att göra reklam.
Efter några intensiva veckor, under vilka en del utställare, andra sponsorer och besökare hoppat av arrangemanget, backade ledningen och meddelade att Al Shira’aa inte längre var aktuella som huvudsponsor. Gott så. Eller? I en intervju i Dagens Nyheter (30/6) framhåller FHS ordförande Jan-Olof Wannius återigen att det var “hatet” som gjorde att man var tvungna att släppa Al Shira’aa och att de som pratar om sportswashing är okunniga om hur internationell ridsport fungerar. Så är knappast fallet.
Alla som är det minsta lilla insatta i sporten vet hur tufft det är ekonomiskt och hur den som vill arrangera evenemang, tävla eller driva verksamhet på elitnivå är beroende av generösa sponsorer. Det är heller ingen hemlighet att även svenska ryttarstjärnor i allt högre omfattning börjat tävla i arabländerna eftersom prissummorna där är helt andra i Europa. Det kan man ha förståelse för. Ryttarna har ofta ett ansvar för att dra runt en hel verksamhet med många hästar och anställda.
Samtidigt bärs ridsporten i Sverige upp av en idrottsrörelse full av frivilliga och av värden som jämställdhet och allas lika värde. Tusentals unga, framförallt flickor, fostras i ansvarstagande, empati och samarbete. Därför är det också viktigt för arrangörer som Falsterbo Horse Show att vara noga med vilka sponsorer och varumärken de förknippas med och det är också rimligt att ställa helt andra krav på en av Sveriges största tävlingsarrangörer än på enskilda ryttare eller tävlingsstall. Att den ena eller andra ridsportstjärnan tävlar i Doha eller att man i till exempel Tyskland och Storbritannien låtit Förenade arabemiraten köpa in sig, är irrelevant i en svensk kontext.
När Wannius i DN påstår att “de som tror att en kvinna genom sitt stuteri skulle använda Falsterbo för att förbättra sitt lands rykte, förstår inte att det finns människor som älskar den här sporten och vill stötta den utan att kräva något tillbaka” visar han att det är han som inte förstår hur påverkan fungerar. Hade Fatima bint Hazza bin Zayed al Nahyan endast velat bidra av sitt hjärtas godhet, hade det knappast varit aktuellt att döpa om hela tävlingen.
Tack och lov är det dock Falsterbo Horse Show och inget annat som nu återigen går av stapeln. Och även om ordförande Wannius inte tänkt till särskilt finns det förhoppningsvis andra som gjort det och förstått hur viktig jämställdheten är för svensk ridsport.