Anna-Mia Johansson bor i Åbyn och är fristående ledarskribent på Norran
En del av den stora industrisatsningen i norr, som vi läst oräkneliga spaltmetrar om, är bostadsbristen som kom i dess bakvatten. Inne i centralorten har det byggts som aldrig förr, man har på vissa ställen verkligen maxat de utrymmen som finns att bygga på, och det är ett kapitel för sig. Vad jag ser är en annan del av inflyttningen, nämligen tillströmningen till byarna kringom och vilken effekt det gett så här långt.
När bostadsbristen har rått inne i centralorten och andra orter med busstrafik för de som arbetar, så har människor nämligen sökt sig utåt. En del på grund av brist på andra alternativ, men andra eftersom de drömt om något annat; om ett liv på landet i den vackra västerbottniska naturen, med gröna lägdor, norrsken utan ljusföroreningar och folk som hälsar när de passerar varandra på vägen i byn. De senare blir fina tillskott till byarna, de engagerar sig, de syns. De kommer på byastädning och på sommarfester, de hälsar på folk och lär sig svenska (eller lär byborna att våga prata engelska). De blir en del av byn, vilket gissningsvis också förenklar deras chanser att hitta nya jobb nu när Northvolt vikt in sina åror.
Effekten är såklart positiv även för byn. Inte bara för att nytt blod och nya intryck kommer in, utan också för att husen blir bebodda och kommer till liv. Hus som annars stått tomma eller som – vilket kanske är mer vanligt – sålts till sommarfolk som bara dyker upp någon månad om året och som under annan tid låter husen stå tomma och ge intryck av en döende bygd. Missförstå mig rätt, sommarfolk är också bra folk, men de bidrar i regel inte mycket till utvecklingen av en bygd.
Eller gör de det? Lokalt kan vi, både i stad och på landsbygd, se hur konsumtionen ökar när norrmännen kommer till stan. De är viktiga för Skellefteå, det såg vi inte minst under pandemin. Likadant är det i fjällkommunerna, där vinterturisterna ger samma effekt. Arjeplog, till exempel, dubblerar sitt invånarantal om man räknar in alla fritidshusboende. Det betyder att under månaderna när dessa boenden står fulla och den osynliga befolkningen är på plats, så betalar hälften av invånarna skatt i kommunen, men alla får samma service, med mer utmaningar ju glesare kommunen är.
Om vi lyfter blicken till det större perspektivet och tittar närmare på den så kallade osynliga befolkningen, fritidshusturisterna, så pågår just nu ett forskningsprojekt på Umeå Universitet, av Amrei Aubrunner, som tittar på vilken betydelse fritidshusturismen har i regionen (inlandskommunerna). Människor som äger fastigheter eller lägenheter eller hyr husvagnsplatser på orter som de anser attraktiva att vara i men inte permanent vill bo i, och som därmed inte heller betalar skatt där, ger ett ekonomiskt avtryck. Både bra och dåligt. Dessa effekter och dess betydelse för lokal och regional utveckling är något som hon tittar på inom ramen för projektet. Resultatet ska bli väldigt intressant att se. Tills vidare hälsar vi både sommarfolk och nyinflyttade välkomna till byn; i synnerhet de som blir kvar och som bidrar till ett levande byaliv!