Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
De flesta som blivit vuxna i Sverige från andra delen av 1900-talet och framåt har upplevt en trygghet i det skyddsnät som den offentligt finansierade välfärden och vårt gemensamma socialförsäkringssystem inneburit. Det har funnits en förvissning om att ifall det värsta händer, om man förlorar arbetet eller blir allvarligt sjuk, så kommer man ändå att kunna försörja sig och behöver inte hamna på den absoluta botten. Likaså om det bästa händer, och man blir förälder, så stöttar samhället upp så att man kan vara hemma och ta hand om den nya lilla människan under den första tiden i livet.
Länge var den bilden också förenlig med verkligheten. Inkomstbortfallsprincipen fungerade och de flesta fick ersättning på en nivå strax under vad de normalt tjänade. Så inte längre. På senare år har systemet urholkats alltmer och idag liknar socialförsäkringen i allt större utsträckning ett grundskydd.
“Rörelsen bort från standardtrygghetsmodellen till ett system mer inriktat mot grundtrygghet började i samband med den ekonomiska krisen i början på 1990-talet. Utvecklingen har till stor del skett genom politiska icke-beslut, bland annat genom att inkomsttaken inte har justerats i takt med inkomstutvecklingen”, skriver Kenneth Nelson, professor i sociologi vid Stockholms universitet och Sebastian Sirén fil.dr i sociologi och forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet i en rapport som SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, som släpptes i våras.
.
För att få en rimlig ersättning när man av något skäl inte kan arbeta krävs därför numera ytterligare försäkringar, tecknade antingen genom facket eller helt privat. Allt fler har också denna typ av försäkringar. Men långt ifrån alla. För fortfarande råder föreställningar om att vi i Sverige faktiskt tar hand om medborgarna i sådan utsträckning att ingen behöver vara orolig för att förlora hus och hem eller inte ha råd med mat. Men så är det alltså inte längre. A-kassans tak ligger till exempel på 26 400 kronor per månad. Före skatt. För någon som tjänat betydligt mer än så och har en stor försörjningsbörda kan det bli svårt att klara sig under en längre tid om olyckan skulle vara framme.
Arbetslös. Den som förlorar jobbet kan snabbt hamna i ekonomiska svårigheter trots att man får A-kassa. Nivåerna ligger idag så lågt att de inte väger upp inkomsten för många.
Samtidigt som denna faktiska nedmontering skett har debatten om hur vi faktiskt ska ha det lyst med sin frånvaro. Om människor ska ha en bättre möjlighet att förbereda sig och ta ansvar måste frågan om framtiden för trygghetssystemen upp på den politiska agendan. Det måste fattas långsiktiga beslut. Antingen om att införa en automatisk indexering av ersättningarna mot löneutvecklingen för att upprätthålla inkomstbortfallsprincipen för en majoritet av befolkningen. Eller genom att de styrande är tydliga med att det vi nu har är ett grundskydd och att ingen kan förvänta sig mer än minimum.
Om det inte skapas en större öppenhet och tydlighet runt de offentliga trygghetssystemen och det gång på gång visar sig att människor kraschar och upplever sig lurade urholkas legitimiteten och stödet för de offentliga trygghetssystemen. Det vore mycket olyckligt. Häromåret krävde ett antal L-politiker att taken i våra socialförsäkringar skulle tas bort. Det vore det rimligaste. Allt många betalar dyrt för a-kassa, sjukpenning och föräldrapenning utan att få full ersättning är ovärdigt en välfärdsstat. Våra gemensamt finansierade skyddsnät är, eller var i alla fall, något att vara stolta över. Låt det bli så även i framtiden.