Daniel Waldesntröms bok "Superrika och jämlika" från 2024.
Nästa vecka väntas Socialdemokraterna anta ett nytt partiprogram. I sitt programförslag målar partiet upp en dyster bild av Sveriges utveckling. Klassklyftorna har ökat och ojämlikheterna i samhället splittrar oss. Själva orsaken till denna utveckling tillskriver partiet en nyliberal ekonomisk politik. Men är den ekonomiska jämlikheten i Sverige verkligen så illa som partiets program ger sken av?
Förmögenhetsutvecklingen i ett längre perspektiv
Nationalekonomen Daniel Waldenström, forskare och författare till boken Superrika och jämlika, beskriver samspelet mellan rikedom och jämlikhet och belyser hur klassklyftorna i Sverige har utvecklats över tid. Det är sant att den kortsiktiga trenden visar på en ökad koncentration av förmögenhet, men detta behöver sättas i ett längre historiskt perspektiv.
Vid 1900-talets början ägde den rikaste tiondelen av befolkningen cirka 90 procent av all privat förmögenhet. Sedan 1970-talet har denna andel minskat till omkring 55–60 procent. Den rikaste procentens andel har mer än halverats under samma period och utgör idag cirka 30 procent av den totala förmögenheten. Den långsiktiga trenden visar alltså att förmögenheten har blivit betydligt mer jämlikt fördelad, där arbetarklassens och medelklassens förmögenheter har ökat mest i relativa termer.
Inkomstspridning i Sverige: Ett europeiskt genomsnitt
Sverige har fortfarande en relativt liten klyfta mellan låg- och höginkomsttagare. Ginikoefficienten, som mäter inkomstspridning, kan anta ett värde mellan 0 och 100. Ett värde på 0 innebär att alla har exakt samma inkomst, medan 100 innebär att en enda person har all inkomst. Sveriges värde ligger på 29, vilket är i linje med EU:s genomsnitt. Att värdet har ökat marginellt de senaste åren innebär att klyftorna har ökat något – men från en låg nivå jämfört med andra västeuropeiska länder.
Lönespridning och kapitalinkomster
Om man enbart räknar arbetsinkomster framträder inga historiskt stora klassklyftor. Sverige har den lägsta lönespridningen av alla OECD-länder. Det är alltså inte skillnader i arbetsinkomster som har drivit på utvecklingen mot en mer ojämn förmögenhetsfördelning.
Skillnaderna förklaras i stället av en ojämn fördelning av kapitalinkomster. Samtidigt kan ökade kapitalinkomster ses som ett tecken på ökat välstånd. Fler människor har möjlighet att spara i aktier, köpa bostad och driva företag med vinst – vilket i sin tur finansierar välfärden, oavsett hur mycket skatt individen betalat in.
En mer nyanserad bild av ekonomisk ojämlikhet
Waldenströms forskning visar att bilden av ett Sverige där de rika blir rikare och de fattiga halkar efter behöver nyanseras. Förmögenhetsfördelningen har visserligen blivit mer koncentrerad på senare år, men det långsiktiga perspektivet visar på en utjämnande utveckling.
Det finns dock fortfarande socioekonomiska problem, inte minst kopplade till boendesegregationen. Dessa problem fördelar sig mycket ojämnt inom landet och speglas inte alltid i enkla inkomstmått.
Adam Bäckström är skelleftebo och fristående ledarskribent på Norran.
Tillväxt är inte ett nollsummespel
Det viktiga är inte att dra en ensidig slutsats om det svenska tillståndet. Debatten om ekonomisk rikedom och jämlikhet behöver vila på en djupare empirisk grund, där Waldenströms bok utgör en bra utgångspunkt. Den påminner oss om att tillväxt inte är ett nollsummespel – när samhället växer och blir rikare kan både fattiga och rika få det bättre. Detta står i kontrast till den bild som Socialdemokraternas historiebeskrivning ger.
Adam Bäckström, fristående ledarskribent